The features of a human face
jag fattar inte varför den här jävla kärleken som alla snackar om alltid bara försvinner från mig. succesivt dödar den mig, beror det på mig?
det är alltid samma skit, och jag saknar hur det var när man var liten, och dennis och jag pussades under fönstret i mitt rum och sen åt pannkaka och glass. "nyförlovade". jag saknar den kärleken utan komplikationer. jag saknar dom lättsamma dagarna man bara kunde vara, utan att tänka, hata, älska, sakna.
fan. såhär ska det inte vara, det vet du också. vi borde rycka upp oss. vi borde bli lättsamma och se på molnen och älska varandra som vii brukade.
helvete, idag är en sån jävla skitdag igen, och jag förstår inte hur jag ska orka gå till skolan när jag grinar varannan sekund, och ingenting är på riktigt. jag fattar inte varför det inte är som vi sa, redan i början. när vi lovade att rädda varandra när vi störtade. det var faktiskt så vi sa, och allting var på riktigt. det gnistrade om oss, och vi spelade bingolotto i lägenheten på lördagar. vi var på riktigt. men du håller inte vad du lovar, och jag får inte hålla vad jag lovar. jag lovade att "när du blir grå, när du faller orkar jag för två.." men du tillåter mig inte, och egentligen är det väl det som gör ondast. vi lovade, men du hatar löften för dom bryts alltid, och jag vet ju hur du känner, det har jag alltid vetat. jag vet så mycket om dig som du inte tror.
jag vill komma hem igen. det är ju hos dig jag är hemma. jag vill bli hel igen. jag vill alldeles för mycket, kankse är det de som gör mig så ledsen? ibland känns dets om sara moberg skrev i nån jävla dikt;
"jag vill döda dig
och dricka ditt blod
jag vill morra åt dig,
bita dig
slita sönder ditt härta.
trampa på det.
jag vill såra dig,
som du sårar mig.
men det går inte.
för du älskar inte mig.."
så är det inte. vi älskar varandra. och ingen vind kan blåsa omkull oss nu. och egentligen kan ni kalla oss fula och dumma men aldrig grå.
jag är så bra på att vara själv, men usel på att vara ensam. och du är trösten för mina gråtna ögon. min fallksärm när jag faller. du äger mitt blod, fan älskling jag känner mig bara så jävla tom ibland.
jag har alltid, sen första gången vi sågs, känt att vafan det ska vara vi. jag har alltid känt att vi ska gifta oss, skaffa barn, dö ihop, dela grav, du vet, allt det där! och du känner så också, jag vet det. jag förstår inte vad som händer med dig.
jag vill rädda dig när du slukas, klistra dig när du slitits i tusen bitar, dämpa fallen när du faller. jag vill så himla mycket. och du säger att du känner idg otillräcklig nu. att du inte kan ge mig vad jag behöver.
men så läne du finns kvar hos mig har jag ju allt jag behöver. jag har all lycka som behövs för att laga mig, all kärlek som behövs för att jag ska kunna flyga fram längs gatorna, du ger miga llt jag behöver.
du säger att jag är den oroliga, men i själva verket är det kankse du? det är så mycket som händer hela tiden, och jag kanske är för krävande, inte vet jag? men du oroar dig för mycket. du oroar dig att du inte gör mig glad.
fattar du inte att du är den enda som gör mig glad ?!