begravningar och sånt.
Annie från vikingstad stod för maten även denna begravning (det är ju märkligt att man alltid skall ses under dessa omständigheter) men så blev det. Vi log och nickade åt det komiska i situationen, sen åt jag sjukt mkt mat. Tröstäta är det bästa som finns.
Det känns lite makabert ändå med begravningar tycker jag, att man tillsammans gråter i floder och kanaler där inne i kyrkan, för att sen "fira" med en brakmåltid och skratt i goda vänners lag. Förr söp man sig ju full också. Då var det en sjuhelsikes fest.
Hemma igen har stämningen var lugn och fin, vi har pratat och skrattat och lekt med världens finaste systerson Lukas och det har känts lugnt allting faktiskt.
Nu ska man gå tillbaka till det vanliga livet igen. Det känns också makabert. Men så gör man, och nu får snart syster Anna en bebis. De är ju som man säger, när ett liv försvinner förds ett nytt. Märkligt nog.
Ha det fint där uppe nu.