Igårkväll försökte jag förvandla min fina robin hurricane till ett kent-fan. Jag startade upp med den klassiska Kräm (som alla älskar genom statistik). Den här har jag hööööööööööööört och den är bra suckade hurricane. Den här då! Skrek jag i iver och spelade upp stenbrott. Den har ju ingen melodiiiii stönade han.. MEN DEN HÄR DÅ skrek jag ännu högre, satte mig på honom för att nå tangenterna och spelade upp Sverige. Den här har jag också hört och den är fin... sa han och försökte slippa undan min besatthet. Avslutningsvis spelades Utan dina andetag. Den här ska vi ha på bröllopet, ylade jag. Okej sa han min fina karl och sen var det inte mer med det. Nu älskar han kent. (eh)
Idag har jag egentligen inte gjort nåt på jobbet. En snickare fes när jag gick upp för en stege och sen skrattades det åt andra snickare som jag inte vet vilka det är. Jag skrattade ändå. Det gör jag jämt.