0

that's how we bang it

Här sitter jag och tuggar i mig lite lasagne med mjölk i dryckaglaset intill.
Är så innihelgetes hungrig efter allt slit idag. Puh. Jag och Vojan (lärlingsvictor) har minsann bankat skiten ur lövstagården som man brukar säga i folkmun. Gud va duktiga. Sen blv Vojan så lycklig över att vi hade ett gemensamt "intresse" nämligen Ronny och Ragge (VAD!). Så sista två timmarna spenderades med gamla citat från dessa svunna tider och Vojan himself blev så lycklig över gemenskapen att han nästan började gråta.

Nu ska jag ner och boxas med borg och cc. Ska med andra ord banka skiten ur shape up också! bra dag sa jag.
1

om att vara livrädd för saker man inte ser

Långa skuggor kastar sig över marken och när månen lyser skimrar gruset under mina fötter. Jag slänger panikslaget blickar över axeln, småspringer. Rädslan jagar mig mer än fantasierna jag målar upp. En tung sten växer innan för bröstet, tornar upp sig som ett moln. Knarr i skogen, en lyktstolpe som slutat fungera. Fan. Ökar takten på fötterna och drar upp kragen på jackan. Bara för att känna mig osynlig. Min egen skugga skrämmer mig, alla ljuden skrämmer mig, universums oändliga djup skrämmer mig. Jag är livrädd för mörkret och allting som lurar bakom träden och stenarna. Jag förmår mig inte att stanna om någon ropar en gång. Jag vill bara till ljuset, jag vill försvinna från alla långa skuggor.

Så många nätter som jagat mig. Så mycket ekande tomt mörker, känslan av att vara ensam kvar bland rovdjuren. Jag vet egentligen inte vad det är som skrämmer mig mest, men jag klarar inte av det. Mörkret. Den molande rädslan. Att inte kunna se.

Som barn gick jag ensam hem från min bästa kompis dagligen. Han bodde precis vid skogen och jag tog långa omvägar för att slippa gå igenom den. Jag höll krampaktigt händerna i fickan, kramade tills knogarna vitnade och gick med snabba steg hem. Efter varje lyktstolpe jagade min skugga ikapp mig och jag skrämde upp mig själv med visioner om nya skuggor som skulle dyka upp bredvid min efter nästa lyktstolpe.

-

Jag ligger i sängen med ansiktet mot väggen. Klarar inte av att titta ut genom fönstret. Det skriker i hela min kropp att jag måste dra ner rullgardinen så ingen ska kolla in, men jag vågar inte. Jag vågar inte för kanske står någon där om jag vänder mig och tittar ut. Jag vågar inte för kanske står nån där hela natten som jag inte kan se, bara ana, om rullgardinen är nere. Så jag låter den vara. Stirrar blint in i väggen och mina ögon vänjer sig sakta vid mörkret i rummet. Först när alla konturer blivit verkliga igen somnar jag.

Men när mörkret skrämt mig så in till minsta grad, att jag inte orkar andas längre för att någon kan höra. Då kisar jag försiktigt med ögonen. Jag tittar upp mot lyktstolpar, höghus och röda bromsljus från bilar. Jag kisar mot månen, mot stjärnorna och mot oändligheten däruppe. Jag kisar mot cyklisten som susar förbi mig. Och precis i det ögonblicket som jag väljer att kisa blir världen en vacker plats. Mörkret blir inte lika mörkt när ljusen faller samman som små eldklot. Ibland ser det ut som fyrverkerier. När alla färger blandas på en gång. En annan gång ser det ut som ett disco. Jag går hela vägen hem, sträcker lite på mig och kisar med ögonen. Jag vet så väl efter alla dessa kvällar var någonstans jag ska placera mina fötter, behöver inte se längre, och jag saktar ner. Jag njuter av hur vacker det är. Ibland stannar jag och tittar ut över stadens alla ljus. Blickar ut över ett hav av färger som tränger sig ut ur hemmen, smälter känslan av evighet.

Det är fint hur man som barn lyckas med sin fantasi se allt detta. Hur färgerna blir fyrverkerier i natten. Utan att själv veta om det så skapar man sin trygghet, sitt egna krypin när man är så rädd att man skakar. Och jag kommer förtfarande på mig själv med att kisa när jag är rädd. I alla situationer. Försöker hitta det där vackra jag såg på vinterkvällarna när jag var barn. Oftast går det riktigt bra. Och jag går kisande genom rummet för att tända min lampa.

då är jag säker

0

lyckan

Jag är så glad att Carrie är ihop med Aidan nu. Mr Big och hon är ju inte bra för varandra, dessutom är han gammal och ful. Hon är så elak mot big. Åhh aidan aidan aidan. Finally!

Förresten lagade jag just världens godaste middag. Ska bli kock nu.

Liknande inlägg