om kent.
Det är en känsla av framtid, storslagenhet och musikalisk genialitet. Texten gör så huden knottrar sig, och jag har nu kommit på en runda med bilen från jobbet som tar exakt 6:53 minuter. Jag lyssnar, sjunger, slår takten mot ratten. Fördjupar mig i texten, älskar den, beundrar den. Jag har nog blivit fullständigt galen. Och nykär. Tror jag. Känslan är nästan identisk.
Min äldsta storasyster lyssnade på Kent när jag bara var fem år. Jag tyckte dom gnällde ut Om du var här. Man hörde ju inte ens vad de sjöng. Så jag fortsatte med Spice Girls ett tag till. Det tog mig tio år innan jag förstod det hon förstått under så lång tid.
Jag brukar säga att jag hörde Kent för första gången genom min storebrors fönster. Han spelade låten Chans och Utan dina andetag på repeat. Jag var femton och han tjugoett. Min granne och jag stod nedanför fösntret och memorerade texten. Sen laddade vi ner låten Socker på hennes pappas dator och sjöng den i rondellen utanför vårat fönster.
Hennes familj var kristen och när de hörde att vi sjöng "jesus har kickat heroin" så tvingade han oss att ta bort låten och förbjöd den i våra öron föralltid. Det kändes magiskt. Det påverkade oss något fruktansvärt, och samma år åkte vi på våran första konsert tillsammans. I norrköping. Vi stod i regnet och skrek högt som bara entusiastiska flickor kan varje gång vi hörde ett ackord från tältet där konserten skulle avnjutas. Vi stod där med en plastpåse som paraply längs med det låsta staketet och längtade in.
När spelningen var över kände jag mig som en ny människa. Det var som att jag visste någonting jag inte vetat innan.
Om mindre än en månad släpper Kent en ny skiva igen. Den nya singeln får mig att känna mig precis som jag kände när jag sprang in med alla femtonåriga tjejer till tältet i norrköping. Den får mig att längta, älska, vilja.
Jag skulle kunna skriva långa texter om mig själv med kentreferat. Binda in deras försiktiga poesi i mina känslor och tankar. För det är något med det här bandet som förklarar allt. Precis allt.
Om någon frågar mig så vet jag.
Att hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.
skriven
Precis så. Precis exakt så. En stilla undran: vem fan vore jag om de inte fanns, om de inte funnits där när det kändes som att jag aldrig skulle bli hel igen. Vetskapen i att den här kärleken är evig. Att ingenting kan ta det här ifrån oss. Att de är allt. Och helvete så mycket jag älskar kent.