1

om mörker och ljus

Jag vet att det kanske börjar bli tjatigt att varjeår skriva samma sak här i bloggen. Det där med att hösten gör någonting med mig och mitt pulserande inre. För jag skapade den här bloggen samtidigt som jag träffade någon som jag diskuterade hösten väldigt mycket med. Vi var vakna länge och lyssnade på musik, brände skivor med höstmusik och blev djupa. Jag blev känslosam. Hen blev nedstämd. Och sen slutade vi att ses för alltid, men hösten fanns kvar. Det gör den alltid. Och jag älskar den. Har alltid hatat den för vad den gjorde mot hen, men nu älskar jag den nästan mest av årstiderna. Jag har kommit ikapp mig själv och jag har lärt mig att det som pulserade i mig inte bara var den smittande nedstämdheten och de enorma känslorna åt alla håll. Nu vet jag bättre. Jag har sett det glittra över sjön på hösten.
 
På kvällen tänder vi lamporna i fönstrena i vårat gula hus. Nerkurade tänder vi några ljus som vi inte lyckats placera sådär inredningsmässigt som en del kan, men som värmer. Sitter vi inte under samma filt så håller vi varandra i handen. Så gör vi jämt. Det känns onaturligt utan hud mot hud.
Jag vaknar på morgonen och det är fortfarande mörkt. Jag lyser med telefonen för att inte väcka honom. Smyger på tå, lär mig sakta vilka golvbrädor som knarrar. Innan jag åker till jobbet kryper jag tätt intill hans hals och sniffar in hans morgondoft. Han är varm, och sen lägger han mig i sin famn. Jag kryper ihop och blir så liten jag kan. Bortom träden i horisonten börjar himlen sakta färgas blodröd. Jag njuter av hösten, när vi ligger där i soluppgången. Jag fryser aldrig.
 
Maggio släpper en ny skiva. Winnerbäck också. Det är så fantastiskt bra att jag ryser. Jag lyssnar på Hela Huset på repeat, och säger det för mig själv igen. Jag älskar hösten. Folk gör så jävla bra musik på hösten. Det är så friskt i luften, hörlurarna levererar dag efter dag. Och mitt i allt det här hösthärliga har jag blivit friad till. Jag kan inte släppa det. Det känns så fantastiskt rätt. Det finns ingen annan axel jag vill vila mot. Ingen annans stubb jag någonsin vill känna mot min kind. Jag visslar i köket och hans händer rör min midja. Jag känner mig alltid smal i hans ögon, känner mig alltid fin. Blir alltid stolt och glad av hans blick. Blir snygg av hans pussar, blir stark av hans ord. Blir duktig av hans pepp, blir rolig av hans skratt.
 
finns inget jag behöver som är någon annastans
jag skulle kunna dö nu med kinden mot din hals
 
 

Kommentarer:

1 Theresia:

skriven

Åh. Så himla fint.

Kommentera här: