0

kent

Jag var på kents första turnestopp på deras sista turne någonsi i lördags. Det var märkligt.
På pendeltåget in till stan från mitt föräldrarhem genomgick jag en oväntad känslostorm. Jag lyssnade på När det blåser på månen och mindes den första konserten. Hur vi som nyblivna tonåringar fått tillåtelse att åka till norrköping för att se deras tältturne. Vi stod nästan längst fram, och stod utanför under en svart sopsäck medan de genrepade max500.
Mitt under konserten bytte Jocke Berg scen och spelade när det blåser på månen från en scen (eller stod han på baren?) bakom publiken. Det var så jävla häftigt.

Att lyssna på den låten på pendeln gjorde mig så jävla sentimental att jag bara ville gråta. Samtidigt kände jag mig så otorligt peppad och glad över att jag fick biljetter till den här konserten och att jag fick gå på den tillsammans med en av mina allra bästa vänner.

Inledningsnumrena under konserten var helt magiska. Vi fick höra Stoppa mig i juni och hade fysisk och själslig gåshud. Slutet var helt fantastiskt. Kvällen var fortfarande ljummen och vi trängde ihop oss på en uteservering och drack iskall öl efter konserten. Det var magiskt.
 
 

I december ska vi se allra sista konserten de någonsin kommer genomföra. Det kommer kännas så otroligt sorgligt. Den här insikten om att allting tar slut tär så på mig.
Men som min andra husgud sjunger, Genom sprickorna kommer ljuset in.

Kommentera här: