om blodband och hjärta
Ibland är det som att vissa perioder i mitt liv aldrig vill bli bra. Jag står utmed ett led av människor, bara välja och vraka, men ingen väljer mig. Det är aldrig någon som väljer mig. Som på skoldansen i nian när jag stod ensam kvar i mitt led tillsammans med en tjock tjej och en med finnar. Ingen ville ha oss.
Och nu står jag inför samma ödesdigra dilemma igen. Jag står ensam kvar.
Men snälla du, när du står ensam kvar. Kom ihåg mig då.
Det räckte med en mening och så var jag där igen. Lämna mig ifred, ungefär. Och visst, jag ska lämna dig ifred men jag vill inte. Jag kan inte. Hur skulle jag kunna göra det? Vi har gått tvåtusen duster, skrikit och hatat och gråtit tillsammans. Men vi har också skrattat tills magen krampat sig. Jag har sett hur du vuxit som människa, som mamma, som sambo, som kompis. Och jag är så himla ledsen att jag inte kunnat ge dig allt det där tillbaka.
Jag blir så ledsen när du säger att vi vuxit ifrån varandra.
Stilla som när snön föll
du blev vuxen så fort
minns att jag grät
Men du har redan glömt allt det där
Jag är fortfarande här
Stilla som när snön föll
stilla min nyfikenhet
du växte ifatt min osäkerhet
Du som redan har sett allt det
stilla min nyfikenhet
Hur kan du vara så säker på ditt svar
Hur kan du vara så iskall ren & klar
när det finns platser i Vintergatan kvar
som vi aldrig får se
Så nu sitter jag här igen. Tycker så hemskt synd om mig själv. Vill göra det för all evighet.
Mina kompisar lämnar mig och jag står ensam kvar i slutet igen. Och jag undrar om jag någonsin ska hitta någon som vill dela allting med mig. Någon som du.
'cause you ain't heavy, you're my sister.
