Komplicerat
Upplever tiden som en sorts limbo nu igen. Precis som det kändes innan begravningen, att kanske har det inte ens hänt. Om en dryg vecka ska han äntligen ner i jorden då vi har utsättning. Mått skit över att tänka på att han ligger i en jävla urna
i nåt kylskåp typ?
Det är så sjukt att jag inte ens kan gråta över den tanken.
Som sagt. Sorg är komplicerat.