0

Bröder

Det är fredag och det har gått 47 dagar sen pappa dog. Jag vet det för att jag räknar. Det är det enda jag kan räkna, för tankarna är för många och tårarna oändliga. 
Jag har försökt trösta mig med att allt var så lugnt och fint, att vi fick vara hos honom, att alla vi på nåt sätt accepterade och grät och gjorde honom trygg. Men han visste bara i två dagar att han skulle dö, han hann inte säga allt. Eller kanske var de där handtryckningarna allt. Den handtryckningen han aldrig fick ge sin bror. Vilken sorg han bar på sista tiden. Hur klarade han det? 

Det enda som verkligen ger mig någon som helst tröst är att min enda bild av himlen är att pappa och Åke sitter vid ån nu och leker med båtar. Än vet de inte vilken sorg som ska drabba dem när Åke bryter ryggen. Hur livet skulle bli. Än finns inga sorger. 
För nu är de små barn, och de har hängselbyxor, och pappa flabbar sig igenom skoldagarna, precis så som han själv beskrivit det. Jag tröstas av att veta hur lyckliga de var då, och nu äntligen är de tillsammans igen. 

Kommentera här: