britta storm

Nu när vi flyttat har jag återigen gått igenom mina gamla skolböcker och dylikt från när jag var bara barnet. Där finns fantastiska berättelser i A4 format om ledsna kossor och rymdäventyr. Det är en oas av fantasier och drömmar. Man besatt en syn av att absolut ingenting var omöjligt. Inte ens att få tiden att räcka till. Nu vet man bättre. Åtminstone det där med att få tiden att räcka till. Ofta önskar jag att jag hade en tidvändare, precis som i Harry Potter, men en allt för stor del i mig vet att det inte finns något sådant fantastiskt att använda. Medan en liten del av mig fortsätter tro, att inne på en hemlig pub i London, kan man gå bakom disken och ut i en trollkarlsgränd. Jag fortsätter att tro på det overkliga, för jag vill ha fantasi och drömmar kvar.

 

Jag har hittat annat också. Nere i de där kartongerna. Teckningar på utedass långt ute i havet på en öde ö. Fiskar som dansar, blommor som sträcker sig mot himlen, dåliga stilleben och palmer. Färger i mängder! Jag hittar en kartong där jag hade "hemliga" troféer. Bland annat en sjömanspistol med sugproppspilar, och vykort. Massor vykort. Dessutom ligger där en gammal "mina vänner" bok. Jag själv har fyllt i första sidan. Det här är jag. Britta. Det här gillar jag. Mina kompisar Jocke och Robin, bandy, och bada. Det här vill jag bli när jag blir stor. Sjörövare.
Sjörövare. Att som sexårig tjej drömma om att bli sjörövare gör mig alldeles varm i själen. Det gör mig varm, för jag vet att jag inte fostrades till varken flicka elelr pojke, utan till individ. I min bok var alla mina vänner precis vem dom ville. Vi hade hål på knäna i jeansen och vi sprang lika snabbt allihopa. Evelina var snabbast, och sen kom Oskar.

Jag växte upp i ett område som var fantastiskt. Det hade alla förutsättningar i världen för att forma barn till att bli precis vad de ville. Det var kloka unga föräldrar med livliga barn. Vi var jämngamla och bodde nästan vägg i vägg. På kvällarna lekte vi kurragömma eller polis och tjuv. På dagarna spelade vi bandy och kula. Sen cyklade vi i motorcrossbanorna och köpte godis för en femma. Det var tio stycken bitar. Tio bitar godis, en helt magisk siffra.
Min granne och jag sov i tält tillsammans på hennes eller min baksida en hel sommar. Om vi inte lekt under dagen så sågs vi ändå framåt klockan nio. Sen lade vi oss i tältet och spelade avancerade kortspel, med upp till tre kortlekar ibland. Så åt vi kräm och flingor och mjölk och jordgubbar till frukost tillsammans, framför sommarlovsmorgon, innan vi tackade för oss och försvann på olika äventyr.

Hon drömde om att bli polis. Jag tänkte alltid att hon skulle bli en fantastisk polis. Hon var snabb och stark och rapp i munnen. Oerhört kreativ. Nu vid 23 års ålder har hon gått igenom en hel rad med tester inför polisskolan. Det gör mig glad. Och stolt.
Vi var så kreativa alla barnen på våran gata. Vi fick hockeykillar, musiker och hjärnkirurger.

Att jag skulle bli byggnadsarbetare var aldrig främmande för mig. Jag ville skapa.
Och nu sitter jag här i huset jag köpt med min stora kärlek. Inte är jag sjörövare, och heller inte radiopratare som jag senare önskade. Eller journalist, eller ståuppkomiker. Men jag är plåtslagare och drömmarna jag har går sakta men säkert i uppfyllelse. Det känns som det mesta är möjligt om man bara ger sig fan på det.
Och vem vet, kanske finns det hemliga gångar till trollkarlsvärlden här, under källaren i mitt hus. Man vet aldrig.