om minnen.
Jag minns en skoldag, jag måste ha gått i trean. Vi skulle spela innebandy, och i tjejernas omklädningsrum stod jag och mina fem klasskompisar av samma kön. Vi sitter på bänken mellan skoavdelningen och själva omklädningsrummet. En av mina bästa vänners mamma förklarade reglerna för oss. Hon sa, man får inte ta ner bollen med handen. En tjej i klassen svarade, hur får man göra då? Jag svarade blixtsnabbt, du får vänta tills bollen kommer ner. Alla skrattade.
Jag minns sanning och konsekvens i skogen vid motorcrossbanan där jag bodde. Det var bara jag, min bästa vän och en kille till från klassen. Vi började tafatt, en puss kanske, en kram. Någon fick berätta ifall någon hade fått könshår i klassen, någon annan vem man var kär i. Den andra killen ville att vi skulle visa oss nakna för varandra på tre. Vi var tio år. Jag fick en klump i magen och gick hem.
Jag minns ett disco i åttan. Jag var bjuden av min granne till hennes skola. På hennes skola kunde alla sjunga och dansa. Jag sa inte ett ljud till hennes klasskompisar på hela kvällen, drack bara massor utav läsk och tittade på dekorationerna, lamporna. Det blinkade av orange i rummet. Billie Jean spelas plötsligt ur högtalarna, och varenda elev skrek rakt ut i eufori. KOM ropade de och slet ut mig på dansgolvet. Hör du inte vilken låt det är!? Jag hade aldrig hört den innan, men skreksjöng på låtsasengelska och med fel melodi genom hela låten. Två dagar senare hade jag lärt mig låten.
Jag minns en eftermiddag hos min dåvarande pojkvän. Jag är kanske femton år gammal. Han sitter vid sin dator och skriver med sin nya klasskompis. Det är en tjej. Hon åkte skateboard och sjöng bra i ett band. Jag hade raspat hål i mina jeans för att de skulle se punkiga ut. Han skriver och skriver. Jag frågar om inte vi ska göra något istället, det var ju han som ville att jag skulle komma. Snart säger han.
Tre timmar senare frågar han om jag inte ska åka hem snart.
Jag minns ett disco i åttan. Jag var bjuden av min granne till hennes skola. På hennes skola kunde alla sjunga och dansa. Jag sa inte ett ljud till hennes klasskompisar på hela kvällen, drack bara massor utav läsk och tittade på dekorationerna, lamporna. Det blinkade av orange i rummet. Billie Jean spelas plötsligt ur högtalarna, och varenda elev skrek rakt ut i eufori. KOM ropade de och slet ut mig på dansgolvet. Hör du inte vilken låt det är!? Jag hade aldrig hört den innan, men skreksjöng på låtsasengelska och med fel melodi genom hela låten. Två dagar senare hade jag lärt mig låten.
Jag minns en eftermiddag hos min dåvarande pojkvän. Jag är kanske femton år gammal. Han sitter vid sin dator och skriver med sin nya klasskompis. Det är en tjej. Hon åkte skateboard och sjöng bra i ett band. Jag hade raspat hål i mina jeans för att de skulle se punkiga ut. Han skriver och skriver. Jag frågar om inte vi ska göra något istället, det var ju han som ville att jag skulle komma. Snart säger han.
Tre timmar senare frågar han om jag inte ska åka hem snart.
Jag minns när jag gick på stan en gång och plötsligt såg min pappa på en byggställning när han jobbade. Jag blev otroligt generad och märkbart obekväm, för jag hade aldrig sett honom arbeta tidigare. Jag tyckte först han var en främling. Men jag minns att jag tyckte att han blev en mer komplex person efter det, när jag visste vem han var utanför hemmet.
Jag minns när jag fick min livs första väckarklocka. Jag vaknade av att min näst äldsta storasyster skrek åt mig att stänga av, och jag fascinerades av att jag hade drömt in ljudet i min dröm. Att det ens var möjligt, visste hjärnan redan innan och byddge drömmen på det kommande ljudet, eller började jag drömma först när jag hörde klockan?
Jag minns första tiden på gymnasiet när killarna i klasset kallade mig för britta-fitta och jag skämdes ända ner till naveln. Alla hörde och alla såg, till och med lärarna. Det fnissades bakom min rygg, och jag skrev ett argt blogginlägg om alla personligen. Dagen efter hade en tjej i klassen skrivit ut det och skickade runt det till alla. Under lektionen gjorde de pappersbollar av blogginlägget som de kastade på mig. Jag fick gå till rektorn och stå till svars. Jag minns att jag grät så mycket att jag inte kunde svara. Jag minns skammen och orättvisan. Rektorn sa att hon var imponerad över att min mascara inte lämnade svarta streck på mina kinder när jag grät. Jag gick hem för dagen. Klockan var nio på morgonen.
Jag minns alla dessa saker, och tusen till. Dofter och detaljer, vill inte sudda ut en enda beståndsdel av det som varit mitt liv. Vill inte glömma saker som gjorde mig till jag.
Jag minns alla dessa saker, och tusen till. Dofter och detaljer, vill inte sudda ut en enda beståndsdel av det som varit mitt liv. Vill inte glömma saker som gjorde mig till jag.
