Jag existerar
Trött på pandemin. Svårt att upprätthålla kontakt med kompisar när man inte kan träffas. Saknar några av mina bästa vänner väldigt mkt, men försöker landa i att bollen inte bara är hos mig. Jag KAN faktiskt inte vara 100% hela tiden om jag inte får samma
100 tillbaka. Hur mkt jag än önskat annorlunda. Två små barn har ju ändrat livets bana oavsett man vill eller inte, och även om man kan göra nästan allt som förut så kräver det lite förståelse och engagemang och nån som drar lite i mig också.
Här hemma är det lugnt just nu. Tove är på förskolan några timmar och edda sover. Jag lyssnar på podd som vanligt när jag är själv. Blivit besatt av förlossningar och barnuppfostran så blir alltid extra glad när det släpps avsnitt om detta.
Inser mer och mer att min egen förlossning med edda var jävligt kass. Pandemin gjorde lite, men min barnmorska var fan sämst. Hatar henne. Ursäkta men det gör jag.
Ju mer jag hör hur man KAN få det och att man faktiskt har rätt att få det exakt som man känner och vill så blir jag besviken på min. Tror jag gav förlossningen en 8:a på bb (ja man betygsätter alltså sin förlossning innan man fattar att man är mamma)
och nu är den nog nere på en 2:a. Trots friskt barn och allt sånt.
Återkommer om detta i annat inlägg snart. Obs vill poängtera att jag ej är deppig eller traumatiserad, tycker bara att de behandlade mig skräp därinne.
Var för övrigt på spa i helgen. Första utflykten jag gjort på en evighet. Det var så gött. Rekommenderar alla att åka iväg för att bada isvak varvat med heta pooler samt äta gott. Åt sån jävulskt god råbiff. Gråter nästan när jag tänker på den. Nomnomnom.
Axplock av gången vinter. Väl mött.