britta storm

Det är en vemodig dag, som det alltid är när man varit sjuk och precis kravlat sig ur mörkret. 

Jag har precis sträckläst boken Fars Rygg, som inleds med meningarna; 

"Jag tittar efter min far. Han har varit död i fjorton år nu, och jag tittar efter honom ändå. Jag hoppas att han ska komma gående mot mig i det växlande ljuset uppför den tomma gatan, att han ska bli större och större, tydligare och tydligare medan han kommer närmare"

 

Jag tänker så mycket på pappa. Hur allting blev, och så mycket som aldrig blev. Jag tänker mycket på honom som barn, hur hans dagar såg ut, hur han lekte, hur han sprang i gruset. Jag tänker på honom och hans bror, och hur sorgen efter honom krossade hans hjärta och kanske också tog hans liv. Det kändes alltid så. Som att sorgen efter hans bror fick hans redan sjuka hjärta att sluta slå. 

Jag tänker på allting vi aldrig hann prata om och allting han missar. Vad skulle han säga om världen nu, vilka klokheter kunde han lärt mig? Jag ser framför mig hur mina barn suttit bredvid honom och visat allt de kan, och hur han pratat med dem med den där värmen han alltid visade. 

När pappa dog var det som att grundstenarna i mig flyttades om. 
Drygt en månad kvar, sen har pappa varit död i ett år. Ett år. Det går liksom inte att ta in. Vem ska mura upp de där stenarna i mig igen, jag känner ingen annan murare än dig pappa.