En ny person
På nåt sätt har jag blivit en helt annan person än den jag var för ett halvår sen. Jag har skrattat mig igenom livet, men vägen dit är snårigare. Jag är trött och tappar humöret. Jag måste fylla mina dagar med något men vad ska jag fylla dem med, mer än det jag redan har menar jag? Vad som helst för att slippa tänka för mycket, men sen tänker jag på att jag aldrig får berätta vad jag gör och då känns allting som var så viktigt att göra nyss plötsligt oviktigt.
Snart är det jul och allt känns konstigt och tomt. Ibland tänker jag inte ens på att du är död, för ibland pratade vi inte med varandra på två veckor. Men de där dagarna har blivit veckor och månader och snart ett halvår. Sen blir det ett år och tiden ska pågå och jag ska bli äldre och barnen blir stora. Aldrig mer ska ni lägga pussel ihop och aldrig ska du få se vad de blir. jag undrar så vilka de ska bli när de blir stora sa du alltid.
Jag har lite svårt att acceptera mitt nya tråkiga jag. För sån är inte jag. Men jag vet inte hur jag ska vara och ingen vet hur de ska vara med mig. Ingen vågar prata med mig och vad ska jag ens säga? Jag saknar honom bara så himla mycket, det räcker väl att säga så?
Det enda jag vill är att allt ska vara som vanligt.