britta storm

Jag var så pepp på denna förlossning. Förra var jag väldigt nöjd med även om jag nu i efterhand tycker det är lite luddigt med detaljerna. Var mest besviken över att badet inte var som jag förväntat mig, så denna gång strök jag det helt. 

Det började nästan exakt lika som med Tove. En värk vid 2 tiden på natten. Sen en till, och sen ganska regelbundna direkt. Började klocka och de var med fyra minuters intervaller. Fick några längre pauser, så slumrade. 

Var i detta stadie OTROLIGT nöjd med min full mind over body control, då jag fem timmar tidigare BESTÄMDE att det skulle dra igång pga ville ej föda en vardag (?!). Intalar mig att jag gjorde kroppen redo själv. 

Hur som helst, höll på med det där, storm fick skjutsa iväg Tove till Emma på morgonen. Sen gick han en fästing och blev VÄLDIGT nervös att han inte fått bort hela. Fick trösta att vi ju var påväg till sjukhus. 

Så åkte vi in. Storm fick inte följa med. Barnmorskan var så jävla otrevlig. Hatade henne från första sekund. Hon tittade på mig som om "vad gör du här" och sen var jag ensam med mina värkar och ctg (som kollar hjärtljud mm) i en timme lite drygt. 

Hon gjorde sen en bedömning att jag inte var redo (konstigt nog tror man på det, trots att jag kände mig väldigt redo). 

Vi fick gå ett varv runt sjukhuset. Hon tyckte jag skulle gå på stan(??!) men jag orkade knappt en meter. Tog drygt en timme att gå runt hela sjukhuset på utsidan. Det var ljuvligt höstväder. 

Sen fick jag gå in ensam igen pga Corona. Ropade i anropstelefonen för att bli insläppta att jag inte vill gå en meter till. 

Fick komma in, och var utan storm knappt en timme till. Blev inskriven vid 13 och då fick han äntligen vara med. 

Min barnmorska som jag hatade hade då precis innan barskt sagt åt mig att klä av mig naken (höll ju på?) och kommenterade sen att mitt tarmvredsärr på magen var fult. 

Frågade om jag ville ha EDA (ryggmärgsbedövning) och undersköterskan som var med (hon var guld) svarade med samtycke från mig att nej det ville jag inte. Hon påpekade att jag skrivit det i mitt förlossningsbrev, men barnmorskan jag hatade sa bara att hon inte har tid att läsa förlossningsbrev. Hatade henne ännu mer. 

Kunde slappna av exakt noll procent och lyckades därför inte profylax-andas nånting. Tappade hela tiden fokus för jag avskydde henne plus att det gjorde ont. 

Sa att jag ville testa lustgasen och nämnde att jag tyckte det var svårt att veta hur man skulle göra. Att jag inte lyckades sist. Hon drog på fullt ös i den utan instruktioner och sen stress-andades jag i den utan någon som helst effekt för jag typ inte vågade säga emot? Hon sa att jag gjorde rätt, och KANSKE skulle den hjälpa nästa gång tänkte jag. 

Fick också testa kvaddlar men märkte ingen vidare effekt av det heller. Var stressad och upprörd och skrek som en galning. Sa att jag inte kunde samla mig eller varva ner men fick ingen hjälp att lugna mig heller. 

Vid nån undersökning minns jag att jag brölade UT UR MIN KROPP. Så trevlig och glad var jag. 

När jag blev inskriven var jag bara två centimeter öppen men mogen. Tre timmar senare låg edda på mig. Det var så sjukt hur fort det gick denna gång?! 

Sista timmen fick jag en mkt bättre barnmorska (💛) men då var jag redan på fel humör för att ta in henne liksom. 

När jag äntligen fick krysta slängde jag iväg lustgasen och började andas lugnt. Lyckades bromsa när de sa åt mig och kände mig som ett proffs. Hon var ute på typ tre värkar. 

Mådde så bra efteråt. Inget ont, inga eftervärkar, inga andra smärtor alls. Så knäppt. 

Det var väldigt konstigt efteråt, för vi visste inte om storm skulle få stanna eller inte. De lämnade oss ensamma i flera timmar och vi visste inte vad vi skulle förbereda oss för, så jag hade lite svårt att ta in situationen. 

Men så fick han åka hem efter fyra timmar. 

Jag fattade fortfarande inte hur man ammade. Alla sa att det "ser bra ut" men allt kändes fel. I mitt lilla rum där vi låg ensamma orkade jag inte ens leta efter lysknappen, så vid halv 12 på natten kom min barnmorska in och frågade om jag kunde sova i strålkastarljus verkligen. Sen dimmade hon ner lamporna men jag sov knappt ändå. Saknade storm samtidigt som jag bara ville vara ensam. Edda sov på min mage som ett litet kommatecken. 

Grät när jag tänkte på att Tove blivit storasyster, för det kändes större än att jag blivit mamma. 

Gav förlossningen en 8a på plats men bara en vecka senare kändes den som en tvåa. 

Är så himla besviken på att jag aldrig blev lugn. Hade verkligen poängterat i förlossningsbrev och muntligt att jag inte ville bli stressad. Också så jävla arg på den där förbannade barnmorskan som var helt dum i huvet. Hade dessutom önskat få känna på huvet när hon kom ut men det var ingen som sa nåt och jag fattade inte. 

Hela coronagrejen gjorde också att jag kände mig väldigt ensam, hade svårt att släppa in storm vara för jag visste att han inte skulle få vara med. 

Dock väldigt stolt over mig själv och min kropp och vad man klarar. Och så himla glad att det var lilla edda som låg i min mage. I början sov hon hela tiden eller gallskrek, men nu är hon glad nästan hela tiden. Och är jättesöt. Påminner så mkt om Tove, hon har lite starkare stämband bara.