britta

inget leende sådär på måndagsmorgonen. inga slumriga ord, inget mumlande i sömnen, ingen adjö puss. ingen räka. jag saknar dig!

din perfektion strålar över min hud när hösten kommer. som en skyddande hinna. det är inte ditt fel att det är som det är. det är inte mitt. inte någons. inte ens höstens. inte vårens. ingen årstid kan styra det. och ingen människa. men jag ser hur det är. även om vi inte talar i tungor. och din röst genomtränger mig och får mig att darra som ett löv. som löven som blåser ner på den blöta asfalten. det luktar asfalt utomhus. det luktar defekt och avgaser och asfalt. som hösten ska lukta. jag ska skydda dig med kroppen min. luften svider när vi andas in. och våra ord känns ofta omättade men vi mättar varandra med tunga andetag och den där beröringen. fingrar i håret, fingrar längs ryggraden. fingrar i min skrattgrop du framhävt och ditt leende tillbaka.
jag ösnkar jag fick vakna brevid dig varje morgon.

idag har jag ångst-mage. det innebär att jag känner mig fet. pga detta sprang jag spåret. jag fick håll och kämpade tills jag trodde jag skulle dö. sen satt jag ner i duschen efter att ha tränat magen med min coola ab-slide.
jag har sprungit omrking i mina nya träningskläder hela dagen. jag tror det var för att känna mig ambitiös. men sen sprang jag ju faktiskt. jag spurtade till och med i slutet. trots mitt håll. det var som jag hade eld i röven. eller så ville jag bara hem.

idag har jag ätit ett helt paket singoalla. efter detta fettointag fick jag fruktansvärd ångest. har därför sprungit spåret och tränat magmusklerna med min ab-slide! ikväll ska jag plocka ögonbrynen och smörja in mig i olivkrämen jag fått av räka. den här gången sögs jag inte upp av ett såkallat svart hål i motionsspåret. det blev jag sist. SLURP sa det, sen var jag fast i lera upp till smalbenet.

jag känner i hela kroppen på nätterna hur du fattas mig. hur du inte ligger brevid mig eller viskar godnatt och kysser min panna. pillar i mitt hår, håller om varandra. det är onsdag och mitt i veckan och jag hatar onsdagen. det är då du är som längst bort. långt sen vi sågs, långt tills vi ses.
hösten är här och jag kommer ihåg hur du varnade mig för hösten när vi pratade först. hur du varnade mig för allt som händer, och saker hände men vi klarade hösten och vintern och vi klarade faktiskt våren och sommaren också. oavsett alla motgångar. nu är det höst igen med alla nya jävla hinder, och jag kan inte förstå varför de kommer på hösten. men som vanligt hade mitt älskade hjärta rätt. och han varande mig för hösten.
jag vill kara en höst till och en vinter, en vår och en sommar till. för jag tror vi klarar allt. oavsett hur rädda vi är för allting och ledsna och glada. jag väntar på beskedet fortfarande och är livrädd att vi aldrig ses igen.

jag behöver din kyla nu. behöver din svala hud.

vi slapp idrotten idag så jag såg inte ut som ett plommon på klasskortet. men jag ser antagligen ut som världens tönt som vanligt.
någon som annars bör se ut som ett plommon på skolkortet, eller kanske ett lingon, är den unge mannen jag inte ens kan namnet på, på idrotten idag. han, jag och 35 killar i en gympasal och han får stånd. stackars liten! eller, stackars jätten!

började gårdagen med en stadsvandring med min hemkommna syster lina! jag fyndade second hand för första ången nånsin och är jävligt nöjd! sen blev det kräftskiva på kvällen! förjäla trevligt! pappa var på sitt bästa humör och berättade om råttan med pommesbrickan osv medans vi andra snackade spöken!
förjävla trevlig kväll asså! syskon var hemma (alla utom iza) :(  men det var jävligt trevligt!
imorse vaknade jag hemma hos räkan av att han låg och knuffade mig på röven.. du har så stor röv! sa han! äckligt!!!! ehh tack svarade jag och vaknade. så skrek han så igen. jag blev äckligt sur och sa, schysst att du tycker min röv är äcklig... nej! de vita hästarnas!! svarade räkan och somnade om. jävligt normal!