1

ameh

Tittar på Halv Åtta Hos Mig på tv.
Dagens kock serverar "franskt kvarnhjul med glass och grädde" till desert.
En tjej läser i menyn ang vad som skall ätas och säger

- Det är ju alltid kul att äta kvarnhjul, jag har aldrig ätit det.

Så kan man ju väl inte säga?
1

om kent.

Det räcker att jag hör introt så fylls hela jag av pirr i magen. Jag har inte haft den här känslan sen Du & Jag Döden skivan. Inte sedan mannen i den vita hatten och klåparen.
Det är en känsla av framtid, storslagenhet och musikalisk genialitet. Texten gör så huden knottrar sig, och jag har nu kommit på en runda med bilen från jobbet som tar exakt 6:53 minuter. Jag lyssnar, sjunger, slår takten mot ratten. Fördjupar mig i texten, älskar den, beundrar den. Jag har nog blivit fullständigt galen. Och nykär. Tror jag. Känslan är nästan identisk.

Min äldsta storasyster lyssnade på Kent när jag bara var fem år. Jag tyckte dom gnällde ut Om du var här. Man hörde ju inte ens vad de sjöng. Så jag fortsatte med Spice Girls ett tag till. Det tog mig tio år innan jag förstod det hon förstått under så lång tid.
Jag brukar säga att jag hörde Kent för första gången genom min storebrors fönster. Han spelade låten Chans och Utan dina andetag på repeat. Jag var femton och han tjugoett. Min granne och jag stod nedanför fösntret och memorerade texten. Sen laddade vi ner låten Socker på hennes pappas dator och sjöng den i rondellen utanför vårat fönster.
Hennes familj var kristen och när de hörde att vi sjöng "jesus har kickat heroin" så tvingade han oss att ta bort låten och förbjöd den i våra öron föralltid. Det kändes magiskt. Det påverkade oss något fruktansvärt, och samma år åkte vi på våran första konsert tillsammans. I norrköping. Vi stod i regnet och skrek högt som bara entusiastiska flickor kan varje gång vi hörde ett ackord från tältet där konserten skulle avnjutas. Vi stod där med en plastpåse som paraply längs med det låsta staketet och längtade in.
När spelningen var över kände jag mig som en ny människa. Det var som att jag visste någonting jag inte vetat innan.

Om mindre än en månad släpper Kent en ny skiva igen. Den nya singeln får mig att känna mig precis som jag kände när jag sprang in med alla femtonåriga tjejer till tältet i norrköping. Den får mig att längta, älska, vilja.

Jag skulle kunna skriva långa texter om mig själv med kentreferat. Binda in deras försiktiga poesi i mina känslor och tankar. För det är något med det här bandet som förklarar allt. Precis allt.
Om någon frågar mig så vet jag.
Att hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.

0

våffelonsdag

Ja, nu går jag omkring här i nån kent-eufori och känner livet rusa tillbaka till kroppen. Vilken vår det här ska bli! Har varje helg till mitten av maj fullbokad i princip. Bara roliga aktiviteter och händelser som smörjer själen likt balsam.

Idag efter ytterligare en dag i kliandets tecken (ull-haren som man kallas?) så svidade jag om och skrubbade mig ren bäst jag kunde innan jag hämtade opp emmis och lova. Vi åt våfflor tillsammans, fast lova ville bara äta hjärtformade. Sen hade vi målartävling där lova vann trots emmas och mina fantastiska monster som jagade en vacker flicka in i skogen med ekollon. Bra fantasi!
Slutligen målade lova en flicka i fönstret. Är det ett monster sa jag? Sen dog hela målerigrejen lite. Snel.

Imorn natt kommer äntligen storken hem igen. Minns ju knappt hur han ser ut nu när han är ute å reser så mycket.
Jag lyssnar lite på 999 sålänge. Fantastisk som sagt. Måste boka in en till kentkonsert!

Liknande inlägg