0

måndagstexten, ett återbesök (en lördag)

Det är mitten av augusti och sommaren är sen länge förbi. Jag har blivit en sån person nu. Som tycker att sommaren tar slut i mitten av juli. För den sakens skull vill jag inte kalla mig pessimist. Jag ser alltid glaset som halvfullt nämligen, och vad jag lärt mig genom år av floskler och facebookanalyser så är det just en sån sak som avgör om man är pessimist eller optimist.
 
Men det har faktiskt hänt något med mig på riktigt. Jag är ju så oerhört gammal nu (hela 27 år) så jag antar att jag har rätt att vara nostalgisk och sentimental? För det är jag. Jag ser ofta tillbaka på min barndom. Jag minns den som oerhört lycklig. Jag tänker på sommarkvällar, höstkvällar, vinterkvällar och vårkvällar. Hur vi låg i snödrivor under stjärnorna, röda om kinderna efter att ha byggt snögrottor hela dagen och nu vilar med månen och ett ljus i en snölykta. Jag minns hur vi sopade undan gruset på gatan så vi kunde spela landhockey, ljudet av bandymålens stål som släpades över asfalt. Lövtappet på hösten när vi klättrade i träd, inhandlandet av nya höst och vinterkläder. Sommarnätterna när vi tältade på baksidan, cyklade till lillsjön, lekte dunken med alla barnen på gatan oavsett ålder.
I mitt huvud är det en sån problemfri period i mitt liv, och jag tror att jag är i en ny problemfri period i mitt liv. Det kanske är klyschigt att säga så, men just nu är allting så lugnt och stilla i min själ. Jag ställer inga orimliga krav på mig själv, låter mig inte stressas. Kramar de jag vill krama, minglar med de jag vill mingla, älskar de jag vill älska. Ursäktar mig inte, låter inte folk trampa på mig. Gör mig allvarlig och lättsam. Hittar mitt jag.

Det är ett annat liv nu, vi är så vuxna. Vi är nära trettio, både plus och minus. Vi pratar om andra saker än då, vi tycker om annan mat. Men vi växer tillsammans, och just det är det finaste av allt.
Jag oroar mig inte speciellt mycket för framtiden, jag har likställt mig sedan länge att vi alla ska dö och även om jag tänker på döden nästan varje dag så gör jag det på ett annat sätt än för tio år sen när det här började.
Då var jag mest rädd för min egen död. Nu är jag rädd för eran död. Ni som står vid min sida. Att jag ska bli lämnad ensam.

Jag lyssnar på pianoverisionen av Pixies - where's my mind och älskar plötsligt piano helt obeskrivligt mycket. Jag lyssnar på Guldet blev till sand, och älskar plötsligt Peter Jöback ännu mer. Jag lyssnar på The Strokes igen och blir glad, för jag vet att det var dem som ledde mig in i musiken. Jag lyssnar på Broder Daniel och har saknat dem, har saknat upprorskänslan och ivern som växer i mig när jag lyssnar på underground.
Och är det nånting med åldrandet och eventuella förändringar i min personlighet som jag verkligen älskar, så är det att musiken och populärkulturen alltid har behållt den självklara platsen i mig.

I helgen var jag i stockholm på pride, och träffade massor utav nya människor. Det var härligt och längesen och jag älskade den lilla dosen av nytt, även om jag inte längre kräver eller längtar efter att träffa nya människor. Det var härligt att mingla, och en del på festen var födda år 1999. Jag såg på dem och blev sentimental igen, ville prata med dem om popmusik och filmer och serier, men de fattade ingenting. En kort period under kvällen slog den nya kroppsångesten jag får ibland över mig, och jag sa det till bästis. Han överröste mig såklart med positiv feedback (tacksam för det) och jag kom tillslut tillbaka till verkligheten och kunde då försvara mig med att jag åtminstone kände mig smartast bland kidsen.
Sen spelade jag Underground med broder daniel och sa att är det nån låt som borde förknippas med homosexualitet någonsin så är det ju denna. Ni har väl sett fucking åmål?! vrålade jag, men de stirrade på mig med årgång-99 ögon och fattade ingenting. Sen spelade de nån låt med lady gaga igen och fortsatte festa efter mitt märkliga avbrott. Jag kunde inte låta bli att tänka att folk som inte förstår sig på pop är mindre intelligenta, men insåg såklart att det var en jävligt arrogant tanke. Ändå vidhåller jag den.

På söndagen åkte jag hem tidigt. Jag har varit gift i ett år, och det firade vi med mad men-maraton och god mat. Här hemma är vi på precis samma nivå, och jag tycker inte den kommande hösten är jobbig längre. Med honom är ingenting jobbigt alls faktiskt.
 
 
 
1

om mörker och ljus

Jag vet att det kanske börjar bli tjatigt att varjeår skriva samma sak här i bloggen. Det där med att hösten gör någonting med mig och mitt pulserande inre. För jag skapade den här bloggen samtidigt som jag träffade någon som jag diskuterade hösten väldigt mycket med. Vi var vakna länge och lyssnade på musik, brände skivor med höstmusik och blev djupa. Jag blev känslosam. Hen blev nedstämd. Och sen slutade vi att ses för alltid, men hösten fanns kvar. Det gör den alltid. Och jag älskar den. Har alltid hatat den för vad den gjorde mot hen, men nu älskar jag den nästan mest av årstiderna. Jag har kommit ikapp mig själv och jag har lärt mig att det som pulserade i mig inte bara var den smittande nedstämdheten och de enorma känslorna åt alla håll. Nu vet jag bättre. Jag har sett det glittra över sjön på hösten.
 
På kvällen tänder vi lamporna i fönstrena i vårat gula hus. Nerkurade tänder vi några ljus som vi inte lyckats placera sådär inredningsmässigt som en del kan, men som värmer. Sitter vi inte under samma filt så håller vi varandra i handen. Så gör vi jämt. Det känns onaturligt utan hud mot hud.
Jag vaknar på morgonen och det är fortfarande mörkt. Jag lyser med telefonen för att inte väcka honom. Smyger på tå, lär mig sakta vilka golvbrädor som knarrar. Innan jag åker till jobbet kryper jag tätt intill hans hals och sniffar in hans morgondoft. Han är varm, och sen lägger han mig i sin famn. Jag kryper ihop och blir så liten jag kan. Bortom träden i horisonten börjar himlen sakta färgas blodröd. Jag njuter av hösten, när vi ligger där i soluppgången. Jag fryser aldrig.
 
Maggio släpper en ny skiva. Winnerbäck också. Det är så fantastiskt bra att jag ryser. Jag lyssnar på Hela Huset på repeat, och säger det för mig själv igen. Jag älskar hösten. Folk gör så jävla bra musik på hösten. Det är så friskt i luften, hörlurarna levererar dag efter dag. Och mitt i allt det här hösthärliga har jag blivit friad till. Jag kan inte släppa det. Det känns så fantastiskt rätt. Det finns ingen annan axel jag vill vila mot. Ingen annans stubb jag någonsin vill känna mot min kind. Jag visslar i köket och hans händer rör min midja. Jag känner mig alltid smal i hans ögon, känner mig alltid fin. Blir alltid stolt och glad av hans blick. Blir snygg av hans pussar, blir stark av hans ord. Blir duktig av hans pepp, blir rolig av hans skratt.
 
finns inget jag behöver som är någon annastans
jag skulle kunna dö nu med kinden mot din hals
 
 
0

om pridefestivalen

moderna tankar om varandra
Och du liknar ingen annan
antika löften som vi blandar
tills vi båda slutat andas
 
har vi tid innan allting tar slut?
 
När välden blivit smutsig av förtryck och hat, när hbtq personer döms till fängelse enligt ny lagstiftning i Ryssland, när förföljelsen, hoten, trakasserierna och okunnskapen blivit verklighet. Det är då jag älskar dagar som de jag haft i Stockholm mer än någonting annat. Det är då jag älskar Pride.

Överallt människor som är så otroligt jävla STOLTA över att vara precis den man är. Skammen är borta och med händerna i luften sjungs det tillsammans "we are family, i got all my sisters with me".
Ett plakat lyser starkt i den glödheta luften. Stolta föräldrar. Hejarropen överglänser sång och visselpipor. Det är osande hett, vi har ställt oss i skuggan. Det är svalare här, men inuti är jag så varm. Av detta. Av all kärlek. Av all stolthet. Till höger och vänster står gamla som unga. De vinkar, de höjer en stolt knuten näve. Ni är så värda det här!
 
Hejarropen dånar återigen. Ett rött plakat buret av änglar. TORKA ALLAS TÅRAR. Tätt följda av hundratals hbtq-personer som vet hur det varit. Och hur det fortfarande är. Strax efteråt kommer nästa tåg, tåget med hbtq läkarna. De som inte var rädda när den s.k bögpesten spred sig som en svart dimma över världen. Ett tåg av människor som gav dessa mildare behandling. Som vågade torka allas tårar, som visste och som kände med alla dessa felbehandlade människor i slutet av åttiotalet.

Det går en våg av rysningar i mig. 50 000 människor som i ren eufori skriker ut kärlek och stolthet, över en halv miljon människor längs med vägen som busvisslar, hejar på, peppar och applåderar.

På årets varmaste dag är alla precis lika mycket värda, vi dansar på kvällen och sjunger på dagen. Hetero som homo som transa. Det är magiskt. Det skålas överallt på nattklubbar över hur fantastiskt det är att få vara sig själv.
Samtidigt i Ryssland fortsätter nazister lura tonårspojkar på vad de tror är en dejt, för att sedan våldta, tortera och filma. Gayturister som öppet håller handen riskerar 14 dagars fängelse och sedan utvisning. Homosexuella par riskerar att få sina barntvångsomhändertagna av staten. Detta är lagstifningar som trätt i kraft i år. Det är inte nazisten som straffas. Den homosexuella straffas.
 
Jag är fortfarande oerhört hetero, men jag har aldrig behövt komma ut. Aldrig behövt försvara mig. Aldrig be om ursäkt, gömma min kärlek.
De har kämpat. Nu är det våran tur.
 
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg