1

om mörker och ljus

Jag vet att det kanske börjar bli tjatigt att varjeår skriva samma sak här i bloggen. Det där med att hösten gör någonting med mig och mitt pulserande inre. För jag skapade den här bloggen samtidigt som jag träffade någon som jag diskuterade hösten väldigt mycket med. Vi var vakna länge och lyssnade på musik, brände skivor med höstmusik och blev djupa. Jag blev känslosam. Hen blev nedstämd. Och sen slutade vi att ses för alltid, men hösten fanns kvar. Det gör den alltid. Och jag älskar den. Har alltid hatat den för vad den gjorde mot hen, men nu älskar jag den nästan mest av årstiderna. Jag har kommit ikapp mig själv och jag har lärt mig att det som pulserade i mig inte bara var den smittande nedstämdheten och de enorma känslorna åt alla håll. Nu vet jag bättre. Jag har sett det glittra över sjön på hösten.
 
På kvällen tänder vi lamporna i fönstrena i vårat gula hus. Nerkurade tänder vi några ljus som vi inte lyckats placera sådär inredningsmässigt som en del kan, men som värmer. Sitter vi inte under samma filt så håller vi varandra i handen. Så gör vi jämt. Det känns onaturligt utan hud mot hud.
Jag vaknar på morgonen och det är fortfarande mörkt. Jag lyser med telefonen för att inte väcka honom. Smyger på tå, lär mig sakta vilka golvbrädor som knarrar. Innan jag åker till jobbet kryper jag tätt intill hans hals och sniffar in hans morgondoft. Han är varm, och sen lägger han mig i sin famn. Jag kryper ihop och blir så liten jag kan. Bortom träden i horisonten börjar himlen sakta färgas blodröd. Jag njuter av hösten, när vi ligger där i soluppgången. Jag fryser aldrig.
 
Maggio släpper en ny skiva. Winnerbäck också. Det är så fantastiskt bra att jag ryser. Jag lyssnar på Hela Huset på repeat, och säger det för mig själv igen. Jag älskar hösten. Folk gör så jävla bra musik på hösten. Det är så friskt i luften, hörlurarna levererar dag efter dag. Och mitt i allt det här hösthärliga har jag blivit friad till. Jag kan inte släppa det. Det känns så fantastiskt rätt. Det finns ingen annan axel jag vill vila mot. Ingen annans stubb jag någonsin vill känna mot min kind. Jag visslar i köket och hans händer rör min midja. Jag känner mig alltid smal i hans ögon, känner mig alltid fin. Blir alltid stolt och glad av hans blick. Blir snygg av hans pussar, blir stark av hans ord. Blir duktig av hans pepp, blir rolig av hans skratt.
 
finns inget jag behöver som är någon annastans
jag skulle kunna dö nu med kinden mot din hals
 
 
0

om pridefestivalen

moderna tankar om varandra
Och du liknar ingen annan
antika löften som vi blandar
tills vi båda slutat andas
 
har vi tid innan allting tar slut?
 
När välden blivit smutsig av förtryck och hat, när hbtq personer döms till fängelse enligt ny lagstiftning i Ryssland, när förföljelsen, hoten, trakasserierna och okunnskapen blivit verklighet. Det är då jag älskar dagar som de jag haft i Stockholm mer än någonting annat. Det är då jag älskar Pride.

Överallt människor som är så otroligt jävla STOLTA över att vara precis den man är. Skammen är borta och med händerna i luften sjungs det tillsammans "we are family, i got all my sisters with me".
Ett plakat lyser starkt i den glödheta luften. Stolta föräldrar. Hejarropen överglänser sång och visselpipor. Det är osande hett, vi har ställt oss i skuggan. Det är svalare här, men inuti är jag så varm. Av detta. Av all kärlek. Av all stolthet. Till höger och vänster står gamla som unga. De vinkar, de höjer en stolt knuten näve. Ni är så värda det här!
 
Hejarropen dånar återigen. Ett rött plakat buret av änglar. TORKA ALLAS TÅRAR. Tätt följda av hundratals hbtq-personer som vet hur det varit. Och hur det fortfarande är. Strax efteråt kommer nästa tåg, tåget med hbtq läkarna. De som inte var rädda när den s.k bögpesten spred sig som en svart dimma över världen. Ett tåg av människor som gav dessa mildare behandling. Som vågade torka allas tårar, som visste och som kände med alla dessa felbehandlade människor i slutet av åttiotalet.

Det går en våg av rysningar i mig. 50 000 människor som i ren eufori skriker ut kärlek och stolthet, över en halv miljon människor längs med vägen som busvisslar, hejar på, peppar och applåderar.

På årets varmaste dag är alla precis lika mycket värda, vi dansar på kvällen och sjunger på dagen. Hetero som homo som transa. Det är magiskt. Det skålas överallt på nattklubbar över hur fantastiskt det är att få vara sig själv.
Samtidigt i Ryssland fortsätter nazister lura tonårspojkar på vad de tror är en dejt, för att sedan våldta, tortera och filma. Gayturister som öppet håller handen riskerar 14 dagars fängelse och sedan utvisning. Homosexuella par riskerar att få sina barntvångsomhändertagna av staten. Detta är lagstifningar som trätt i kraft i år. Det är inte nazisten som straffas. Den homosexuella straffas.
 
Jag är fortfarande oerhört hetero, men jag har aldrig behövt komma ut. Aldrig behövt försvara mig. Aldrig be om ursäkt, gömma min kärlek.
De har kämpat. Nu är det våran tur.
 
 
 
 
 
 
 
 
1

om drömmar och fantasi

Nu när vi flyttat har jag återigen gått igenom mina gamla skolböcker och dylikt från när jag var bara barnet. Där finns fantastiska berättelser i A4 format om ledsna kossor och rymdäventyr. Det är en oas av fantasier och drömmar. Man besatt en syn av att absolut ingenting var omöjligt. Inte ens att få tiden att räcka till. Nu vet man bättre. Åtminstone det där med att få tiden att räcka till. Ofta önskar jag att jag hade en tidvändare, precis som i Harry Potter, men en allt för stor del i mig vet att det inte finns något sådant fantastiskt att använda. Medan en liten del av mig fortsätter tro, att inne på en hemlig pub i London, kan man gå bakom disken och ut i en trollkarlsgränd. Jag fortsätter att tro på det overkliga, för jag vill ha fantasi och drömmar kvar.
 
Jag har hittat annat också. Nere i de där kartongerna. Teckningar på utedass långt ute i havet på en öde ö. Fiskar som dansar, blommor som sträcker sig mot himlen, dåliga stilleben och palmer. Färger i mängder! Jag hittar en kartong där jag hade "hemliga" troféer. Bland annat en sjömanspistol med sugproppspilar, och vykort. Massor vykort. Dessutom ligger där en gammal "mina vänner" bok. Jag själv har fyllt i första sidan. Det här är jag. Britta. Det här gillar jag. Mina kompisar Jocke och Robin, bandy, och bada. Det här vill jag bli när jag blir stor. Sjörövare.
Sjörövare. Att som sexårig tjej drömma om att bli sjörövare gör mig alldeles varm i själen. Det gör mig varm, för jag vet att jag inte fostrades till varken flicka elelr pojke, utan till individ. I min bok var alla mina vänner precis vem dom ville. Vi hade hål på knäna i jeansen och vi sprang lika snabbt allihopa. Evelina var snabbast, och sen kom Oskar.

Jag växte upp i ett område som var fantastiskt. Det hade alla förutsättningar i världen för att forma barn till att bli precis vad de ville. Det var kloka unga föräldrar med livliga barn. Vi var jämngamla och bodde nästan vägg i vägg. På kvällarna lekte vi kurragömma eller polis och tjuv. På dagarna spelade vi bandy och kula. Sen cyklade vi i motorcrossbanorna och köpte godis för en femma. Det var tio stycken bitar. Tio bitar godis, en helt magisk siffra.
Min granne och jag sov i tält tillsammans på hennes eller min baksida en hel sommar. Om vi inte lekt under dagen så sågs vi ändå framåt klockan nio. Sen lade vi oss i tältet och spelade avancerade kortspel, med upp till tre kortlekar ibland. Så åt vi kräm och flingor och mjölk och jordgubbar till frukost tillsammans, framför sommarlovsmorgon, innan vi tackade för oss och försvann på olika äventyr.
Hon drömde om att bli polis. Jag tänkte alltid att hon skulle bli en fantastisk polis. Hon var snabb och stark och rapp i munnen. Oerhört kreativ. Nu vid 23 års ålder har hon gått igenom en hel rad med tester inför polisskolan. Det gör mig glad. Och stolt.
Vi var så kreativa alla barnen på våran gata. Vi fick hockeykillar, musiker och hjärnkirurger.

Att jag skulle bli byggnadsarbetare var aldrig främmande för mig. Jag ville skapa.
Och nu sitter jag här i huset jag köpt med min stora kärlek. Inte är jag sjörövare, och heller inte radiopratare som jag senare önskade. Eller journalist, eller ståuppkomiker. Men jag är plåtslagare och drömmarna jag har går sakta men säkert i uppfyllelse. Det känns som det mesta är möjligt om man bara ger sig fan på det.
Och vem vet, kanske finns det hemliga gångar till trollkarlsvärlden här, under källaren i mitt hus. Man vet aldrig.
 
 

Liknande inlägg