min släkt är full av hjältar
4 oktober 2007, jag satt i telefonen och plötsligt kom min mamma in med en lysande mobiltelefon. Min storasyster Emma hade fått en dotter, Lova Wallin. Hon låg där och andades liv. Jag blev så stolt över min syster som tagit sig igenom allt det här och jag gick ner till närbutiken för att handla kanelbullar. Det var kanalbullens dag och vi var tvugna att fira.
En vecka senare fick jag träffa henne på riktigt. Jag var så stolt att jag grät och Lova var liten som en ärta. Hon syntes knappt under filten men jag hade aldrig sett något så vackert i hela mitt liv. Hela mitt mosterhjärta sprack i tusen bitar, jag tror det måste ha synts genom varenda fönster i hemmet hur jag lyste av beundran.
Jag vet att jag var osäker med barn. Jag var osäker på ansvar och jag var osäker på hantering. Jag vet inte om jag helt enkelt ogillade barn till och med. Jag kom på mig själv i situationer med främmande barn att backa undan, jag visste inte hur man pratade med dom och det byggde på osökerheten ytterligare.
Men sen blev jag moster. Idag är Lova 2 år och världens mest fantastiska tjej. Jag är livrädd för att nånting ska hända henne, i en värld som är grym som denna. Allting oroar mig, och det räcker att läsa i tidningen om barn som rövas bort och försvinner eller utnyttjas. Jag spricker, ingenting får hända min lilla tjej.
11 januari 2009. Storasyster Lina föder en son. Vi satt i köket, och pappa kunde inte sluta le. Han tittade och tittade på en bild genom telefonen. han läste gramtalen och de ynka cm som denna kille sträckte sig över marken. Vi var stolta allesammans. Lina är världens starkaste kvinna, hon kan gå igenom allting.
Han var precis lika liten han. Man glömmer så fort hur små dom är. Huvudet faller i händerna på en och man kan inte förstå hur mycket som händer i den minimala kroppen. Jag kan inte uttrycka all glädje och värme som det ger mig att se Lukas springa omkring i vardagsrummet och morra åt fiskarna.
Och rädslan utvecklas hela tiden. Ingenting får hända mina systrars fina barn, jag älskar dom så jag tappar orden. Det är fantastiskt att känna deras tunga kroppar bli tunga av trötthet i ens famn.
27 augusti 2009. Jag stod och knäckte fönsterbläck i en svettig verkstad. Och så bilden i mobiltelefonen. Jag har blivit moster, skrek jag och tappade bort tid och rum. Emil var Annas tillskott. Han var fantastisk. Vi hälsade på och återigen förundras jag över styrkan hos mina systrar, jag förundras av viljan, jag förundras över hur dom kan skapa något så fantastiskt. En ny liten ärta, en ny stark kille att bygga upp våran systerskara med. Han är fortfarande så liten och utvecklas varje dag. Jag älskar att följa alla stegen, utvecklingen. han rapar och kräks och bajsar och dreglar. För 3 år sen hade jag avskytt blotta tanken, men istället är jag nu stolt över att någonting i min syster har skapat någonting så fruktansvärt levande som till och med kan bajsa själv.
Jag kommer på mig själv med att: jag älskar barn.
Mina systrar har gjort mig så fruktansvärt stolt och jag har fått växa i deras fotspår. Vi har haft medgångar och motgångar allesammans av oss, men vi har haft styrkan att klara av allting. Och nu står vi allesammans vid en punkt där vuxenlivet har fått spela in sin roll. Jag är yngst, men vi är äntligen jämnåriga.
Igen måste jag säga det, jag är så stolt. Jag är stolt över mina systrar och jag är stolt över deras män. Jag är stolt över min syster som gått igenom så fruktansvärt mycket men som ändå håller huvet högt. Jag är stolt över min bror som går sin egen väg, han är så fruktansvärt omtyckt och han är ju min stålbrorsa sen jag var liten.
Min släkt är full av hjältar, decennier av slit. Brustna hjärtan trötta leder, deras stolthet bar mig hit. Så sjunger dom, mina husgudar. Ingenting har någonsin varit mer rätt än just det. jag längtar efter att få göra dom lika stolta som de gjort mig.
Imorse, 8 mars 2010 blev jag moster igen. Mitt mosterhjärta bankar hårdare och jag älskar Lina som är sån jävla superkvinna. Tänk, snart ska jag få träffa en ny ärta.
Ni är mina stora hjältar, alla syskon.
att vara rädd för döden
När jag kom hem på kvällen var överdraget på fotöljen borta. Jag tänkte aldrig på att de ihärdiga skallen var borta likaså. Så jag satte mig ner och sen fick jag beskedet. Jag kommer ihåg hur jag försökte titta efter något genom vardagsrumsfönstret men där fanns bara totalt mörker. Jag sa aldrig hej då, och på natten grät jag över just den tanken. Jag hann aldrig säga hej då.
Nästa dödsfall kom 11 år senare. Våran "ordets man" försvann från oss. Ordets man, min farfar hade förmågan att informera, diskutera, lära ut. Han var ordets man. Cancer i tungan. Vilket jävla öde för en man som under alla år berättat för oss. Orättvisor drabbar kanske den man minst anar. Sjukdomsbeskedet kom på sommaren. Jag kommer inte ihåg vad som sades, jag kommer inte ihåg vilka som var i samma rum, men jag kommer ihåg hur jag återigen föll med blicken genom fönstret för att söka en annan värld. Jag möttes av cyklande barn. En mamma i bikinöverdel och ett gråtande barn i handduk över axeln. Ingen kunde se hur min starka pappa gick i tusen bitar, ingen såg hur vi raserade innaför väggarna. Jag själv hade på mig en gul klänning. Jag minns allting utom beskedet.
På begravningen var det bara vi. Det var så det skulle vara. Det var en novemberdag. Blask och mulet. Farmor beklagade sig över att inte solen lyste. Jag tittade ner i psalmboken och sjöng där rosor aldrig dör. Vi satte oss i långbord, vad skulle vi säga? Orden försvann och farmor tittade ut genom fönstret. Hon sa något, och för ett ögonblick strålade solen över hela hennes gråa ansikte som speglades av den oändliga sorgen, och sen försvann den igen. Inte ens en glipa mellan dom tunga gråa molnen. Och farmor sa att hon visste nu.
Ett år senare var nästa kämpe på pallen för att tacka för sig. Mormor var på sätt och vis en ordets kvinna. Hon sjöng och skrev rim, hon presenterade och imponerade. Hon gjorde alla i sin närhet glada och berörda. Jag minns henne som så fantastisk levnadsglad, men också med alla dessa sår på benen och skorpor på armarna. Hon berättade vad alla ärr kom ifrån. Världens mest envisa människa var hon. Så många turer som gjordes längs de vita korridorerna, så många operationer, så många besvär och inga klagomål.
Och så en dag gav hon bara upp. Det fanns ingen ork kvar, det var så mycket som hon hann streta emot under sitt långa liv att det till slut bara tog stopp. Jag stod vid sängkanten och såg henne vidga munnen som en fågelunge. Jag sa till henne att vi är stolta över hennes kämparglöd och att ingen klandrar vår odödlige mormor för kroppen gav upp. Så smackade hon med läpparna och jag tänkte: det räcker så.
Jag kom på mig själv när jag stod på tröskeln in till kyrkans väldiga valv att jag blivit rädd för döden. Jag har blivit rädd för vart den tar oss och rädd för vem den väljer. Sen gick jag in till tonerna av en dov orgel och kyrkklockor som slog bakom öronen. Jag sög in varenda ord och tillbaka mot mig ekade min idols geniala ord;
"Jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö"
En kista i mänsklig storlek hissas ner under jorden för att aldrig mer få finnas. Förmultnas och raderas. Man tittar på kort, man minns, men det kommer aldrig tillbaka. Man förlorar striden mot odödligheten och rättvisan.
Det skrämmer mig hur lätt saker kan ryckas ifrån en. Vi gick förbi en gravsten med en fotbollsspelare på. Mördad. Tjugo år. Midsommarfirande och lycklig, och slutligen mördad. Det är så skrämmande att det värker.
Jag kan acceptera en gammal människas bortgång. Jag kan acceptera döden och jag kan acceptera sjukdom. Men jag förstår inte vem som skapar detta urval, en frisk försvinner före en sjuk, en ung före en gammal. Ett barn innan det fått andas och en annan lever i etthundratio år. Jag förstår att man står maktlös inför döden och dess val, jag förstår att det är livet som leker med oss.
Och jag tänker på Alf Henriksson.
Han skrev: Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer
Jag har lärt mig att det tas och att det ges. Jag har underbara syskonbarn som fått komma samtidigt som en annan försvunnit. För att återställa balansen. Återupphålla det naturliga ledet som skapades åt oss.
Jag har lärt mig att man måste välkomna en person till livet men man måste också ta farväl. Det är det som får oss att acceptera och gå vidare.
Ibland blir världen aldrig densamma mer. Vi måste våga be om ursäkt och leva i lättja och vänskap. Snart försvinner nån och man fick så mycket osagt och ogjort. Vi måste tänka på hur vi vill att våra liv ska kommas ihåg. Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö. Tack.
mitt liv som våffla
Nåja, detta fenomen våfflor påminner mig om soliga dagar i mars. Jag har ju precis fyllt då och mars ut är det i mina ögon därför alltid sol. Jag kommer ihåg hur jag kom hem från lågskolan, mamma stod i köket i randigt förkläde och storasyster Iza var redan hemma. Hon satt med gaffel och kniv rakt upp från bordet och tittade ivrigt på våffeljärnet som suckande pyste ut varm rök. Sylten stod framme, grädden stod framme, solen sken in genom våra gräna gardiner med äpplen på, en blå tillbringare med svartvinbärssaft stod på bordet.
Sen började vi frossa. Vi kunde helt enkelt inte sluta äta våfflorna, Vi kunde inte sansa oss, vi kunde inte bärga oss. Mer, mer mamma, mer! Ylade vi och hällde på kilon av sylt och grädde, vek ihop två rutor över varandra för att forma en macka och sen var det bara att hiva in.
För min egen del var det länge sen våfflor intogs nu. Vi blev äldre, det var inte lika häftigt. Det är ju trots allt i stort sett samma sak som pannkaka, och våffeljärnet är inte vad det en gång varit. Jag vet inte om jag saknar dom där våffelfredagarna (eller vilken dag som helst), jag saknar nog mer atmosfären än våfflan i sig.
I skolan bjöd dom på tjocka torra brödiga våfflor. Alla var hysteriska. Jag tyckte dom smakade papper. Min kompis Robin älskade dom. Jag tror till och med han tvingade sin mor köpa hem sådana vid något tillfälle. Mitt minne kan bedra mig, men så kan det mycket väl varit.
Men varför är vi då så besatta av denna våffla? Denna krispiga tjocka pannkaka. Hos en del familjer verkar traditioner som denna aldrig ta slut och självklart tycker jag det är en fin tanke. Men jag tycker också om tanken att man bevarar minnet av traditionen som den var när man var liten, istället för att förstöra den som vuxen. Man blir inte fascinerad längre av hur våfflan kunde ha den där formen. Man förstår ju faktiskt att det beror helt och hållet på att våffeljärnet ser ut så inuti. Som barn var en sådan sak inte självklar.
Inför årets våffeldag vet jag inte vart jag står än. Som alltid pågår ju min låtsasbantning, men å andra sidan så får jag uppleva våffeldagen tillsamamns med min stora kärlek för första gången. Kankse att vi gör en våffla eller två, bara för att.
Jag tycker inte att våfflor är så speciellt längre. Jag lyckas själv aldrig få doms å frasiga som min kära mor gjorde. Ingenting man lagar själv blir som ens mammas. Varför förstöra hennes fina våfflor och minnet hon präntat in i min lilla hjärna med massa egna äckliga blaskiga mjuka våfflor?
Jag tror jag sparar dom tills hon bjuder igen. Min mor är en fantastisk kvinna i köket. Jag kan tacka henne för många fina smakupplevelser.
the persuit of happiness
I ett och ett halvt år var jag tillsammans med en kille som var deprimerad. Jag trodde att våran kärlek var det som skulle rädda honom ur det där och la ner hela min själ i förhållandet. Han var sex år äldre än mig, jag var sexton år blott och han tjugotvå. Vi träffades en vårdag och blev ett par på sommaren. Jag tyckte allting var så oskyldigt och fint. När han berättade om sin sjukdom trodde jag att det var vårat öde att komma ur det. Jag grät och sa, det är vi mot världen. Han log, men han visste redan då att vi inte var för evigt.
Jag lyssnade på poplåtar som handlade om kärlek och sjöng med i refrängen. Alla låtar handlade om oss, alla filmer handlade om oss, allting var bara vi vi vi. Patetiskt förstås, jag lämnade bort hela min ungdom åt honom. Vi hade en s.k summer of love som han uttryckte det, han skrev fina texter om mig och hur han beundrade mig i alla steg jag tog. Jag blev alldeles förblindad av de fina sakerna och glömde helt bort att han var elak. Att han lät sjukdomen ta över, att han manipulerade mig och mitt unga tonårshjärta.
När jag åkte hem efter en helg hos honom var jag helt förkrossad för jag visste aldrig var jag hade honom. Jag visste inte om vi skulle vara ett par när jag kom tillbaka, jag visste inte om han menade vad han sa, jag visste ingenting. Han berättade ingenting. Jag skolkade från skolan för att åka hem till honom, trodde kanske att det var så man var spontan och rolig och mysig. Hoppades att om jag bara var sån som i filmen och musiken skulle han äntligen öppna sig, han skulle låta mig bli en del av allt det där mörka. Men han byggde upp muren ytterligare, tog ett steg bakåt och jag följde efter som en trogen hund.
Men ingenting hände och en dag lämnade han mig. Tung vit snö föll över hustaken, och han tittade ut genom fönstret. Han sa: jag kan inte mer, inget kan göra mig glad. Och sen var jag ensam. Hela min värld föll samman, hur kunde han!?
Jag trodde aldrig jag skulle gå med ryggen rak ur det här. Svartsjuka och sömnlösa nätter rev sönder mig inuti, jag var som besatt. Jag grät när jag vaknade och jag grät när jag somnade. Jag litade inte på någon för jag trodde att alla skulle lämna mig ensam vid strandens kant precis som han gjorde. Mörkt tungt vatten sköljde över mig och fyllde mina lungor, och utanför mörkret stod hela världen och pekade, de skrattade för jag inte förstod.
Det tog ett par år innan jag blev återställd, jag är det inte än. Jag har lämnat den där förlorade ungdomen bakom mig, jag har kommit mina vänner nära igen och glidit ifrån andra. Jag lärde mig hur man värderar saker och ting, jag lärde mig vad som gör mig glad och vad som gör mig ledsen. Och sen nästan exakt på dagen 3 år efter att jag sålt mitt tonårshjärta sålde jag det igen.
Jag var tillbaka i den här staden som hade gjort mig så illa, och vi krockade med varandra utanför en bankomat. Sen fick jag en öl och hans egna öl spillde han över hela min klänning. Det klibbade av billig öl längs mina ben men jag tänkte inte på det, jag tänkte ingenting alls. Jag förlorade mig själv i hans skratt, försvann in i en värld jag aldrig trodde jag skulle få uppleva igen. Det kändes som om hela världen förvandlades från en plats till en möjlighet.
Nu har vi varit med varandra i över ett halvår. Han älskar mina dåliga vanor, min dubbelhaka och mitt fula skratt. Jag växer i mig själv varje dag, jag lär mig lita på människor, jag står upp för vad jag tror på och säger ifrån när någon gör mig ledsen. Ingen ska nånsin trampa mig på tårna igen, och bredvid mig går han hela tiden. Han säger, du är en på miljonen och jag är så glad över det här. När vi träffar någon han känner presenterar han mig stolt, och sen ler han.
Det är helt nytt för mig, att någon älskar mig såhär. Ibland tappar jag bort mig själv men han leder mig alltid rätt igen.
Det slår mig hur livet kan ändras på en sekund. Det var den där sekunden i december för två år sedan, och det var den där sekunden i början av maj. Livet har gjort sådana vändningar att jag knappt hinner med att tänka. Jag levde i ett svart dunkel, och ett år var bara i periferin, utom räckhåll. Jag visste inte vem jag var och jag vågade ingenting.
Idag är jag världens starkaste människa. Det skrämmer mig när jag tänker på hur många som lever i ett dåligt förhållande och inte vågar ta sig ur det pga trygghet och rädsla för att bli ensam. Det gör mig upprörd att människor är rädda för att stå upp för vad dom tycker och för människor som inte klarar av att ta emot kritik. Vad är det som tvingar en människa till osäkerheten och avsaknaden av självförtroende?
Nu är jag äntligen den personen jag alltid velat vara och jag känner mig starkare än jag nånsin gjort. Han är det viktigaste som hänt i hela mitt liv.
när facebook tog över vårat liv
Sidan i sig måste haft sin topperiod under denna tid, 2002-2006. Över 50 000 ensamna tonåringar skrev ut jaktmeddelanden som "nån mer som är ensam?" i ett desperat försök att finna likasinnade. Emailaddresser byttes frenetiskt.
Och så självklart, en dag kunde man läsa om någon stackars trettonåring som blivit våldtagen av "en man hon mötte på lunarstorm". Plötsligt blev hela communityn ett hot. Föräldrar uppmanades sitta bredvid sina tonåringar för att se vad som egentligen försegick. Ansvaret lades på deras tunga oförstående axlar.
Det fanns två grupper av människor på Lunarstorm. Det var tjejerna som poserade i svarta stringtrosor/ killarna som erbjöd en "het upplevelse" i webkamera, och det var tjejer och killar som bara var där för att få vänner. Jag tilhörde den sistnämna gruppen, och visst var det många människor som jag höll kontakt med i flera år efteråt.
Samtidigt kunde man fortsätta läsa i tidningen om hur föräldrarna skulle lära sig hur sina tonåringar fungerade. Det var information om vad en sådan här community egentligen gick ut på, vad som försegick, procenttal på åldersgrupper, antal unga oerfarna flickor som blev utnyttjade, varningar för webkamera-kontakt, varningar för att dela med sig av information om sig själv. Lunarstorm gick från att vara världens bästa ungdoms-community till att bli föräldrarnas sträva regelbok. Plötsligt var allting inte kravlöst längre.
Och sen kom facebook.
Vuxenvärlden som växt upp tillsammans under helt andra omständigheter än vi fick äntligen chansen att njuta av enkelheten i att skaffa kontakter. Som ett virus spred sig facebookhysterin över det svenska medelmåttiga hemmet. Framförallt ensamstående mammor kändes dominerande där dom dag ut och dag in gjorde tester för att se "hur stor är chansen att du får ligga i helgen?" och "hur sexgalen är du?" Sen kunde man helt enkelt publicera detta på sin sida. Hade man tur var det nån kille man träffat ute helgen innan (och som man självklart blev vän med direkt på facebook efter detta) som tryckte "gilla" under testresultatet DU ÄR SEXGALEN och då ansågs man plöstligt intressant.
Dessa människor som 3 år tidigare sagt åt oss, lämna inte ut någonting, anspela inte på sex! skaffar en facebook och gör precis samma sak fast i en sådan utsträckning att det blir skrämmande.
Med facebook blev det för första gången globalt att hålla kontakten. Åt helvete med brev och telefonsamtal, nu kunde man ju läsa vad ens gamla kusin gjort hela dagen genom att besöka hans profilsida. "borstar tänderna", "äter frukost", "läser en dålig bok i brist på annat", "korkar upp inför kvällen".
Det naturliga och genuina intresset för medmänniskan försvann och ersattes av en besatthet av att veta. Man forskar inte längre, man söker inte efter en persons intressen för att se om man "turligt nog" kan träffas på samma konsert eller fik. För helt plötsligt vet man redan allt. Resten är inte spännande.
Människan har blivit förvånadsvärt orädd om sin egen integritet. Inte nog med allt detta sexrelaterade och tester som visar på vilken personlighet man egentligen har, eller vilken kändis man är (hoppas det är persbrandt för han är ju en så bra förälder), inte nog med detta, man kan också "puffa" på folk. Som om det skulle vara nåt helt naturligt att peta på människor man inte pratat med på länge när man möts på staden, så finns denna möjlighet nu via internet. Jakten på uppmärksamhet.
Nu har det startats en grupp som heter "ja jag vet, jag såg det på facebook". Gruppen har nästan 30 000 medlemmar. Och verkligheten är faktiskt så. Jag kan prata med min syster om en person och omedvetet svara "ja jag vet, jag såg det på facebook". Ingenting är heligt längre, ingenting är hemligt. Allt är offentligt.
En annan uppseendeväckande sak med facebook är alla dessa protestgrupper. Nu tex har det startats en grupp vid namn "vi som inte vill betala Östgötatrafikens förra VD's ledighet". Den handlar alltså om Leif Johansson som avgått och nu ska få runt 3 miljoner sammanlagt i lön. Trots att han inte jobbar. I tidningen ses detta som en protest. Jag har läst det både i Corren och Extra Östergötland. Över 1000 medlemmar och de ökar hela tiden.
Men det är väl ingen protest? Folk går med i en grupp, men går de vidare med det? Nej, för det är från facebook och på facebook kan man göra vad man vill. Han kommer få sin lön ändå kära facebookare. Vill ni protestera så gör det på riktigt.
Jag skäms över hur stor del facebook har över mitt liv. Jag skäms över mitt intresse för vad andra människor gör. Jag skäms över folk som inte värnar om sin integritet. Jag skäms över att jag skrattar åt människor man knappt känner bara för de uppdaterar en rolig status. Jag skäms över att det finns nästan 1000 bilder på mig som folk kan beskåda. Jag skäms för att jag sålt själen till detta fenomen.
Gratulerar folk, vi är facebookgenerationen.
mitt liv som film.
Jag var nog runt 12 år när jag såg den första gången. Som förstenad satt jag framför tvn, slickade mig om läpparna i ren upphetsning, herregud, tänk om det är såhär livet ser ut?
Jag blev paranoid. Trodde att samma sak skedde runtomkring mig. Försökte memorera alla ansikten jag mötte för att se om jag mötte dom i exakt samma situation, exakt samma tid dagen efter. Sen lugnade jag ner mig. Jag förstod att självklart är det ingen som filmar alla steg jag tar.
Jag lyssnade på Brimful och Asha på min nya mp3-spelare på väg till skolan. En sån låt som slår i takt med ens fotsteg, precis som i Pretty Woman filmen. Och plötsligt var jag där igen. Under ca 3 minuter blev mitt liv en film. Så jag sträckte på ryggen och gick med självsäkra steg dom där 500 meterna till tåget. Försökte uppleva hur Pretty Woman kände sig. Gick i takt med musiken och såg lycklig ut. Precis som på film.
Senare skulle filmen komma att ha en sån stor betydelse för mig. Jag började tro att kärleksfilmerna var precis som verkligheten. Byggde förhållanden efter "dagboken, jag sökte dig och fann mitt hjärta".
På fullaste allvar trodde jag verkligheten såg ut så. Att man dansade i månskenet och låg på gatorna för att titta när stoppljusen växlade färg. Från rött till gult till grönt till gult till rött.
Så jag byggde upp ett förhållande i tron på att det är sådär det ska vara. Men det är ju inte så. Jag förstod det aldrig. Du blir alldeles för mycket, sa han och lämnade mig. Jag förstod inte alls vad som var fel.
När jag fylls av lycka drabbas jag av filmkänslan igen. Jag kan sitta på ett tåg på väg hem från en fantastisk dag med min syster, eller i bilen tillsammans med min pojkvän. Då sköljer den över mig. Griper tag i mig som en bådande ångest. Filmångesten. Jag kan titta ut genom fönstret, kanske spelar dom Purple Rain på radion och jag följer regndropparnas frenetiska jagande på rutan. Det är så mörkt ute att mitt ansikte speglas mot rutan. Då, precis i den ögonblicket, då kommer den. Känslan jag inte rår på. Dödsångesten.
Även om filmen i regel har ett lyckligt slut måste den ha en dramatisk mitt.
Så, ångesten infaller. Jag inbillar mig hur en lastbil rammar min bil. Spränger sönder rutan, förarsätet, dörren. Och ur eld och lågor vaknar man upp. Bredvid ligger förälder/pojkvän/syster/bror/bästa vän, blodig av dödsfallet och känslan av övergivenhet och skuld blir total. Tänk om jag åkt 5 minuter senare, tänk om jag tagit ett annat tåg, tänk om tänk om tänk om.
På 3 sekunder förändras hela ens liv, bara för man unnade sig lyckan.
Allt började med The Truman Show.
Nu är alla filmer verkliga för mig, och mitt liv blev en film i samma sekund. Trots att jag så många gånger under dödsångesten fått det bevisat för mig att det inte kommer ske nån lastbilsolycka eller urspårning av tåget så kan jag inte låta bli att tänka på det. Viktigast av allt för att upplevelsen ska bli total är musiken. Den kan vara lycklig eller olycklig, handla om saker man är stolt över eller saker man aldrig gjorde. Huvudsaken är att den fyller mig. Sen gör omvärlden resten. jag fick chansen du gav mig chansen men nu är det försent (Ur Kent - Chans).
- Pang.
Jag är livrädd att förlora allting jag bryr mig om. Jag är livrädd för döden och jag är livrädd för att bli för upprymd av lycka. Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö.
Och allting började med The Truman Show. Det var så jag trodde mitt liv förvandlades till en film.
att förvandla världen till en god plats
Bakom mig kan det då ibland bli kö. En del är stressade så att luggen har åkt ner framför ögonen. Andra visar hur lång tid jag tar på mig genom att byta ben och istället lägga sin kropstyngd på vänster. Eller höger. Med denna handling blir jag ofta lite stressad. Så jag kanske glömmer att vända ett mjölkpaket rätt. Då blir jag svettig på överläppen. Nu kanske kassörskan får axelbesvär, tänker jag. Sen hafsar jag upp resterande varor på bandet. Allt pga stressen. Jag känner hur min välgärning blev ett illdåd.
Slutligen är det dags att packa ner i påsen. Då är det viktigt att ha de kantiga varorna i botten. På så vis får man plats med mer. Därför är det också viktigt att packa upp på bandet i rätt ordning från första början. Annars får man vänta tills dom rullat fram till en. Då kan det ta så lång tid att personen som stod bakom personen som stod bakom mig's varor hamnar i mitt fack. Detta vore katastrofalt i stressammanhang.
-
När jag åker pendeltåg lägger jag ibland min väska eller mina vantar på sätet bredvid. Trots att det är mycket folk på tåget, och nån kanske redan står upp. Dumma mig. Egoistiska mig.
Men sen kommer någon som ser ensam ut. Exempelvis en tjock människa. (Av någon outsäglig anledning tror jag att alla tjocka människor är ledsna och olyckliga). Hur som helst plockar jag då genast bort mina dyrbara ägodelar från sätet och ger ett varmt leende. Hur falskt som helst, men bara för att dom inte ska känna sig utanför. Oturligt nog är ibland en människa så tjock att jag måste lyfta min lilla rumpa och hoppa in närmare fönstret, så våra armar inte ska flätas samman. När denna handling är genomförd vågar jag inte ens titta på min säteskompis. Tror att hon eller han ska gråta av ensamhet och skam över sin kroppshydda. Som att dom inte ens kan sitta bredvid en främling utan att vara i vägen.
Men är man tjock så är man ju lite i vägen. Så är det ju. Ibland är jag verkligen hemsk. Och dag efter dag tycker jag detta är en god gärning.
Tänk om jag bara skulle sluta med dom här meningslösheterna. Låta kassörskan få ont i sin axel och istället spara in 15 sekunder åt mannen med den stressade luggen bakom. Då hinner han kanske hem innan järnvägsbommarna slår igen och kan på så vis överraska sin fru med hemlagad paj innan hon kommer hem. Men hur går det då för kassörskan? Är en kärleksfull handling viktigare än en i längden fysisk god handling?
Tänk om jag skulle undvika mitt fula leende åt den där tjocke och låta honom stå. Envist pilla på min väska för att visa; jag vill sitta själv minsann. Tänk om jag skulle låta honom stå upp hela resan istället. Träna upp sin benmuskelatur. Genom detta få honom att orka gå längre promenader och slutligen kan han springa bort fläsket och sedan nöjd sitta bredvid mig utan falska leenden. Men tänk om han å andra sidan sliter sönder sina knän och hamnar i rullstol, bara för jag inte erbjöd min väskas plats.
Jag vet ju egentligen att man förvandlar världen till en god plats med vänlighet. Men kan man vara vän med alla? Isåfall kanske jag borde ringa upp min gamla samhällskunskaplärare och säga, hej förlåt för jag inte förstod nåt på dina lektioner så du kallade mig dum i huvet inför alla, du kanske bara hade mött en elak person på bussen innan mig.
Hur i helvete förvandlar man världen till en god plats? Jag blir så rädd när jag inte hittar någon lösning, och ingen annan gör det heller. Så jag fortsätter vända streckkoden rätt och erbjuda tjocka människor min väskas plats på tåget. Allt för att förvandla världen till en god plats. Min värld.
hur popmusiken blev en del av mig
Det var en varm sommar en gång när jag var tillräckligt ung för att fortfarande tycka att tälta på baksidan var ett äventyr, men tillräckligt gammal för att prata om kärlek och för första gången raka mina ben. Storebror lyssnade på Kents nya skiva i sitt rum. B-sidor. Två låtar på repeat, Chans, och Utan dina Andetag. Sen satt de bara där, som ett nyskapat nätverk bland nervtrådarna i min växande identitet. Låtarna.
Jag spelade in dom på kasettband och lyssnade på väg till skolan. Och efter det hände nånting. Plötsligt fick musiken en sån stor betydelse. Känslan av att lyssna på nån annans ord om min situation etsade sig fast som en järnklo. Störst av allt var känslan: tror du att kärlek är som sångerna vi hör?
Jag var på min livs första konsert när jag var trettion eller fjorton år. Kent spelade i Norrköping. Sen fanns ingen återvändo. Popen fyllde mitt hjärta, jag ville göra uppror.
Från Kent förflyttade jag mig till Thåström. Han sjöng om staten och kapitalets fula knep för att smussla till sig arbetarklassens pengar och jag förstod direkt vems sida jag var på. Thåströms.
Sen blev jag ihop med en musiker. Han sjöng i ett band, eller om det var flera stycken. Anarkist var han visst också, ville låsa portarna för banken, skapa ett kaotiskt samhälle bara för att visa nånting. På kvällarna spelade han gitarr för mig och vi lyssnade på Social Distortion. Han blev givetvis kär i en tjej som hade dubbelt så stort musikintresse som jag men vi fortsatte vara tillsammans ändå. Han bar ett J. Lindeberg bälte upp och ner för att visa att de rika jävlarna var idioter och jag älskade hans uppror. Jag klippte sönder mina diesel jeans och slängde min fejkade Von Dutch t-shirt. Jag tror att kärlek är som sångerna jag hör.
På skolrasten fylldes mina tonårsöron med Nina Rochelle. De sjöng "jag ska aldrig sticka ut hakan, jag ska aldrig göra mig märkvärdig över sånt som jag saknar".
Jag lämnade musikern, blev tillsammans med en mer likasinnad. Vi lyssnade på smiths i hans sovrum och sjöng "if a doubledecker bus crashes into us, to die by your side is such a heavenly way to die".
Varje dag var en ny själslig upplevelse när jag insåg vad musiken kunde ge mig. Jag fann den svenska popen. [ingenting], Lasse Lindh, Hellström, Winnerbäck, TAW, Lundell, Jakob Hellman, Kristian Anttila. De bara forsade in. "..och nånstans där så blev jag den jag är nu."
Jag hatade det svenska samhället. Kent sjöng i låten Sverige att allting är som det alltid varit. Vi skålar för en midsommar till, som om tiden stått still. Winnerbäck sjöng i Du gamla fria nord: "okej stan är lugn nu, nu kan ni låta era söta vita barn springa omkring".
Jag älskade alla som reste sig upp och sa ifrån. En åsikt var alltid en åsikt och jag ville vara del av nånting större. Förändringen och upproret, men jag blev en del av popmusiken. Genom att citera mina husgudar blev jag den jag är idag. Det var såhär popmusiken blev en del av mig. "för vad vore jag, utan dina andetag?"
tio år är en jävligt lång tid
3 - 2- 1..gott nytt år. Sen var vi där. Det skulle bli tidernas bästa sekel. Pappa pussade mamma. Vi gick upp för att spela tvspel igen. Jag var ju bara nio år. Nyårsafton passerade som alla andra år. Det var svinkallt ute.
Det tog ett och ett halvt år in på det nya seklet innan det ballade ur. Nån bombade ner tornen. Jag gick i femte klass och Adam förklarade för oss hur storslaget det var. Jag fattade egentligen ingenting fören vi fick se klippen i matsalen och ha en tyst minut. Då hade det gått nästan ett dygn.
Efter gymnastiken den dagen tog Victoria på sig mascara. Alla tittade på henne och häpnade. Hon hade på sig lila ormskinsbyxor och hade fått tuttar. Sen ville alla dansa med henne på fredagsdiscot. Det var så oskyldigt och fint. Killarna tog oss på rumpan i tryckardansen men jag blev aldrig uppbjuden. Så jag dansade med Robin varje fredag. Han var kort och tjock och jag hade bredaxlade linnen och inget smink.
I sexan blev jag för första gången kär. Varje morgon skickade han ett sms med texten "godmorgon britta hopas jag väkte dej" och jag trodde det var kärlek. Han tyckte jag var en tönt. Jag hade en blå skärmmössa med öronlappar på vintern. Han drog ner mina byxor på skolgården så jag började gråta.
Jag trodde det var kärlek då. Hur skulle jag kunna veta annat? Det var kravlöst och en handling som inte gick att hejda. Som ett rusande tåg som slänger ändlösa mängder av en snögardin i ansiktet. Man låter flingorna piskas mot huden av det ilande tempot och man står kvar på perrongen och tänker att; ja det är väl sånt som händer.
Nu är jag nitton år. Jag firade nyårsafton i Venedig och var knappt full alls. Jag åt musslor och bläckfisk med pasta och drack husets vin på en resturang. Klockan tolv tog mannen jag älskar mig i handen och sa, det här ska bli vårat bästa år nånsin.
För mig kommer det här med nytt år alltid vara ångestgivande. Man säger sig att NU ska saker och ting ske. Året rusar förbi och sen står man där igen med känslan av att ha blivit överkörd av tåget. Jag har inte gjort ett skit och nu har jag ett år mindre att göra nåt åt det här.
Man kommer på sig själv med att ha gjort så jävla många dumma saker och vill bara rannsaka sig själv. Slita ur allt förflutet och börja om. Det är ju nytt år. Och sen kraftlösheten. Ska man lova sig saker det här året också och inse att man kanske ställt för höga krav på sig själv om ett år igen?
Å andra sidan kan man tänka i sekel istället. Jag var 9 år när vi bytte sekel. Jag var 10 när popmusiken fyllde mig för första gången. "jag ramlar dåliga gatan fram" sjöng han, min dåvarande husgud, och sen var det bara så.
Men jag visste äntligen vem jag är.
Tio år är en jävligt lång tid. Kanske vågar man lova nåt det här året iallafall?