britta

Hej. Det var visst ingen drömlägenhet. Fast den var mysig. Men vi stannar i palatset ett tag till.

Jag och lennykiller har jobbat ihop nu ett par dagar. Det har varit roligt. Som han säger själv, kul att få jobba med nån wutinerad!
För dig ja, svarar jag då. Vi är så roliga.

Ikväll ska jag och stojmen hänga. The Toffel Couple. Älskart. Det blir först några längder i simhallens bassäng, sen kanske en liten bastu, och så blir det lite taaaco här i hemmet efter det kan man la tänka sig. Jag skiter i vad vi äter. Bara jag får en efterrätt.
Ska man resonera så om man vill bli smal?

ps. mina winnerbäckvinyler är ett av mina bättre köp. lyssnar ihjäl mig.

ps2. ska jag köpa moped?

DRÖMLÄGENHET! HÅLL TUMMARNA!

Åh det är så jobbigt att motivera sig. Till träning och äta rätt och allt sånt där som visst hör till den vanliga människan nu för tiden. Jag tycker det är SÅ tråkigt att gå till ett gym utan någon som helst luftkonditionering och med ett gym som jag faktiskt inte ens vet hur man använder. Jag har inte tränat ordentligt på flera månader och jag märker verkligen på alla sätt hur negativt det är. Det är skuld, ångest, trötthet, huvudvärk och dåligt humör. Som en bonus får jag dessutom en kropp som snart har en storlek av halva afrika.
ÄNDÅ motiveras jag inte. Bara jag tänker på att träna får jag lilla lipet i halsen och sen bangar jag ur. Det är en kamp med psyket konstant medan jag är där. Hela kroppen skriker NEJ och hela jag skriker men JO.
Jag skyller på operationen. Jag skyller allt på den. Hela mitt muskelverk jag hade, hela min kondition, hela mitt psyke. Det går fan inte längre. Jag vet inte hur jag ska börja.

Jag behöver en gymkompis.
tills dess så kollar jag på eternal sunshine of the spotless mind och äter sura s-märken.

jag älskar stormen förresten. fan va fin han är. puss och tack.

åååå ja är så nervös inför jobbet imorn och för resten av mitt liv. Kan jag ta ansvar?
Knappt så den fantastiska trerättersmiddan i palatset för att fira 2½ år tillsammans hjälper. Ont i magen.

Hejsan!
Igårkväll trotsade jag och Windy ovädret som blåste på utanför dörren för vi MÅSTE ju faktiskt se hollywoodverisionen av Stieg Larsson nu. Så vi packade in oss. Åkte i 60 efter plogbilen in till mjölat, sen gasades det på minsann för att hitta ta en fika innan bion. Och så blev det ju. Sen hämtades biljetter ut, salongen beträddes.

Salongen var full, vi hade bokat platser längst fram. Konstantrade "populär film". Alla roffade åt sig 3D glasögon. Vi tänkte att "jaaaaaså går den här i 3d? är väl inga effekter i denna?". Tog ändå ett par glasögon var och tänkte att det kanske bara hade skapats en kedjereaktion när någon annan tog glasögon.

Det här är också bara reklam va? Sa jag när rymden uppenbarade sig tillsammans med något som onekligen verkade som ett intro till en film.
Efter någon minuts tystnad insåg vi att det var ju faktiskt introt till en film. Inte våran film. Nä, stormen hade visst bokat biljetter till en film 3 timmar tidigare.

Filmen vi hamnade på istället hette The Darkest Hour. Den handlade om elektromagnetiska rymdmonster.
Det var den sämsta filmen jag någonsin sett. Och det var den absolut sämsta filmen jag någonsin betalat för att se.
Skrattade hela vägen hem.

gått på promenader i palatset idag. Man ska bo stort.

har ni någonsinn sett nåt så snyggt?

Jag tänker väldigt mycket på döden.
Jocke Berg sjunger;
jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö.

Det är en fantastiskt vacker fras, men så är det inte. Jag är inte rädd för varken liv eller död. Men jag tänker på det. Väldigt mycket. Och jag vet egentligen inte varför. Hur mycket jag än försöker kan jag inte komma på hur det börjat. Jag vet faktiskt inte ens om det har något som helst samband med att jag varit allvarligt sjuk eller om det har kommit för jag läser nyheterna. Nyheterna kan få vem som helst att tänka på döden. Ena dagen tänker man "det händer inte här, inte mig" och sen är det precis det som händer.
Fast det är inte mord jag tänker på. Inte våldtäkter. Inte hat, inte något sådant alls.

Jag tänker bara på döden i sin fulla enkelhet.

I Alex Schulmans bok Skynda att älska (den fantastiska kärleksförklaringen till hans döda far) står det mycket om just dödsångest. Hans pappa led något fruktansvärt av det tydligen. I ett exempel handlar det om den andra, inte den första, mannen på månen Buzz Aldrin. Han ska ha sagt något i stil med att människan bara tilldelas ett visst antal hjärtslag.
Detta satte käppar i hjärnan på pappa schulman och ledde till att han slutade med allt som kunde påverka hjärtat fysiskt. Bara för att spara på sina hjärtslag.
Jag tycker tanken är oerhört fin. Viljan om att vilja leva så mycket att man räknar och sparar ihop sina egna hjärtslag. Samtidigt som det måste gett sån fruktansvärd ångest att se hela ens liv som en nedräkning.

För mig handlar tankarna om döden inte om något sådant alls. Det är väldigt enkelt egentligen. Jag tänker mig helt enkelt vara huvudrollen i en bedårande film. Om kärlek och lycka och sorg och bearbetning.
Musiken ska helst vara inblandad för att känslan ska nå sitt klimax.
Jag lyssnar på musik som fyller hela min själ med ett sådant lyckorus att jag knappt tycker det är möjligt. Sen korsar jag vägen, tittar bara åt höger och PANG. Bil från vänster. Blod, krossad skalle, hörlurar som dånar ut ett klassiskt stycke, beach boys eller det finaste av kent. Människor som hopar sig, och hur jag ser allt detta ovanifrån. Gästspelare i min egen film. En sorts bekräftelse om att folk bryr sig och engagerar sig.

Samma sak när jag åker bil. En frontalkrock och när jag från ovan beskådar eld och blod så hör jag från en fullt fungerande stereo i bilen hur art garfunkel spelar, hur a whiter shade of pale överröstar brandbilar och ambulanser, eller kanske så hör jag bara det fantastiska fågelkvittret från introt på Håkan Hellströms tolkning av låten Trubbel.

Det måste vara ett bra soundtrack när jag dör. Jag skulle vända mig i graven tills kistan välter om jag inte fick mitt eget soundtrack. Jag måste dö som en filmstjärna.
Döden måste vara lika vackert som livet.

jag lyssnar på kent hela kvällen. fyfan va bra dom är. jag älskar er. om jag går ner 7 kg till sommaren ska jag tatuera mig. man måste belöna sig med det bästa!

pjuuuuu. soffläge till kl 19, bio, och nu sängläge. Älskar tamigfan helgerna.