Ett år utan sommar
Sista semesterveckans första dag. Det har varit en ljuvlig sommar, allt har gått så fort bara. Vi har hälsat på vänner och badat i havet, ätit gott, varit uppe sent, grejat hemma, badat ännu mer, planerat i stugan, läst böcker, tältat.
Ändå är det som vanligt, att sista semesterveckans första dag ingjuter sån ångest i mig. Jag är ledsen och tvär och kan inte förstå varför det måste bli höst och vinter i år igen. Hur kan sommaren vara så vidrigt kort, hur kan mörkret vara rulla in.
Jag försökte ventilera en grej jag tänkt på i många år men det blev inget bra och nu känns allting ännu sämre. Jag saknar vänskaper som alltid funnits men som tynar bort. Jag saknar vänskaper här som inte är vad de varit, och plötsligt har jag kanske inte så många vänner? Det är ovant och nu vet jag inte hur jag ska göra för att bli omtyckt igen.
Dessutom vet jag inte vem jag är överhuvudtaget sen pappa dog, för i hans ögon var jag perfekt och nu när de inte ser på mig längre vet jag ingenting. Jag sörjer så mycket att ett helt år har gått och ytterligare en semester. Alla stunder vi inte delar, den här tiden på året som är den allra bästa. Badplatser jag aldrig mer kan besöka.
Det är rörigt i tankarna idag. Jag saknar honom så mycket, och saknar så mycket annat. Jag läste ut Tove Jansons sommarboken tidigare idag och kanske var det något med den som gjorde mig skör.
Ett år utan sommar