everybody is lonely
imorse kände jag mig död. som om nånting fattades i mig. som att nånting gått sönder. bitterhet och tårar, inte ens nödvändiga tårar. ingen nödvändig bitterhet. jag behöver ju inte tänka så mycket, och det är jag medveten om hela tiden, varje dag.
men sen när jag hör hur ledsen du är. hur dåligt det är. dagar som dessa, då brister det. i hela mig. och kankse var det just därför jag var totalt utpumpad när jag vaknade imorse? jag tror på fullaste allvar att man kan känns hur andra personer mår oavsett avstånd, om man älskar varandra tillräcklgt mycket. jag har tittat på grabben i graven bredvid idag. snyftat och trånat micke nyqvist. den fantastiska handlingen. sen tittade jag på dagboken. när jag dör ska det vara för jag ger upp för att min älskade dött. självklart.
jag tror att kärleken är någon av de största krafterna, och kankse är det bara saknaden som får mig att känna mig ensam? saknad och tristess är en dålig kombination kankse.
men idag känns ändå allting som mitt fel. mitt mitt mitt. så kommer det kännas ett tag. tills du bevisar motsatsen. jag känner allt du känner. får jag älska dig så mycket?