britta storm

den svenska kalla vintern har kastat ut sig över röda området och dess omnejd. den ligger nu som ett tjockt vitt täcke längs vägarna, eller som jocke berg så metaforiskt beskrev det, den stora vita björnen.
så fort jag ser en snöflinga dingla ner utanför mitt gamla fönster fylls jag av minnesbilder. hemska minnesbilder. hemska vinter.
som när jag och robin gick hem från skolan i 4an och han kastade en iskocka i mitt ansikte, som till råga på allt också var större än mitt ansikte, så en stor härlig mumsig fläskläpp kunde skådas av omvärlden.
eller min dejt i 8an med en ung man och jag halkar när jag går av bussen och glider på rumpan längs hela trottoaren.
och för att inte glömma den dagen jag satt inuti en buss, 211 tallboda om jag inte minns fel, och fick en snöboll i huvet. inne i bussen! och det värsta av allt var att jag satt där ensam och inte vågade titta bakåt. även om jag nu har min aning om vem förövaren var. men där satt jag i min gamle mössa med ett stort avtryck av den visa snöbollen i bakhuvudet, röd som en stoppskyllt i ansiktet och sa inte ett ljud.
inte är väl vintern rolig inte. det är inte roligt att ramla med cykeln i kurvan vid gammelgården. det är inte kul att glida ner från isiga tak och bryta handleder.
robin har varit en aktiv förövare i detta också. för att inte glömma mina hemska dagar i snödrivan utanför hans hus. vi bygger en koja britta! skrek den då väldigt tjocka och rödhåriga krabaten. okej ett litet tag då, svarade jag och frös bara jag tänkte på det. 6 timmar senare satt jag helt jävla blå av köld och robin helt jävla röd av lycka i en ful igloo med ett ynka värmeljus i. under dessa 6 timmar hade jag förlorat all min känsel i fötter och händer, och snö hade oavikligen fallit in under min förkorta köttbullejacka.
sen gick v in och robin tog ett varmt fotbad. jag då? sa jag blygt. du kan ta elementet, sa robin. så satt jag där med fötterna på ett element som knappt var på medans robin ångade ifrån badrummet.

ja, den där vintern altså. jag bevakar innifrån med förakt.