mitt liv som våffla
Nåja, detta fenomen våfflor påminner mig om soliga dagar i mars. Jag har ju precis fyllt då och mars ut är det i mina ögon därför alltid sol. Jag kommer ihåg hur jag kom hem från lågskolan, mamma stod i köket i randigt förkläde och storasyster Iza var redan hemma. Hon satt med gaffel och kniv rakt upp från bordet och tittade ivrigt på våffeljärnet som suckande pyste ut varm rök. Sylten stod framme, grädden stod framme, solen sken in genom våra gräna gardiner med äpplen på, en blå tillbringare med svartvinbärssaft stod på bordet.
Sen började vi frossa. Vi kunde helt enkelt inte sluta äta våfflorna, Vi kunde inte sansa oss, vi kunde inte bärga oss. Mer, mer mamma, mer! Ylade vi och hällde på kilon av sylt och grädde, vek ihop två rutor över varandra för att forma en macka och sen var det bara att hiva in.
För min egen del var det länge sen våfflor intogs nu. Vi blev äldre, det var inte lika häftigt. Det är ju trots allt i stort sett samma sak som pannkaka, och våffeljärnet är inte vad det en gång varit. Jag vet inte om jag saknar dom där våffelfredagarna (eller vilken dag som helst), jag saknar nog mer atmosfären än våfflan i sig.
I skolan bjöd dom på tjocka torra brödiga våfflor. Alla var hysteriska. Jag tyckte dom smakade papper. Min kompis Robin älskade dom. Jag tror till och med han tvingade sin mor köpa hem sådana vid något tillfälle. Mitt minne kan bedra mig, men så kan det mycket väl varit.
Men varför är vi då så besatta av denna våffla? Denna krispiga tjocka pannkaka. Hos en del familjer verkar traditioner som denna aldrig ta slut och självklart tycker jag det är en fin tanke. Men jag tycker också om tanken att man bevarar minnet av traditionen som den var när man var liten, istället för att förstöra den som vuxen. Man blir inte fascinerad längre av hur våfflan kunde ha den där formen. Man förstår ju faktiskt att det beror helt och hållet på att våffeljärnet ser ut så inuti. Som barn var en sådan sak inte självklar.
Inför årets våffeldag vet jag inte vart jag står än. Som alltid pågår ju min låtsasbantning, men å andra sidan så får jag uppleva våffeldagen tillsamamns med min stora kärlek för första gången. Kankse att vi gör en våffla eller två, bara för att.
Jag tycker inte att våfflor är så speciellt längre. Jag lyckas själv aldrig få doms å frasiga som min kära mor gjorde. Ingenting man lagar själv blir som ens mammas. Varför förstöra hennes fina våfflor och minnet hon präntat in i min lilla hjärna med massa egna äckliga blaskiga mjuka våfflor?
Jag tror jag sparar dom tills hon bjuder igen. Min mor är en fantastisk kvinna i köket. Jag kan tacka henne för många fina smakupplevelser.
skriven
Lovabarnet vill ha ett inlägg tillägnat all kärlek till henne.