I ett och ett halvt år var jag tillsammans med en kille som var deprimerad. Jag trodde att våran kärlek var det som skulle rädda honom ur det där och la ner hela min själ i förhållandet. Han var sex år äldre än mig, jag var sexton år blott och han tjugotvå. Vi träffades en vårdag och blev ett par på sommaren. Jag tyckte allting var så oskyldigt och fint. När han berättade om sin sjukdom trodde jag att det var vårat öde att komma ur det. Jag grät och sa, det är vi mot världen. Han log, men han visste redan då att vi inte var för evigt.

Jag lyssnade på poplåtar som handlade om kärlek och sjöng med i refrängen. Alla låtar handlade om oss, alla filmer handlade om oss, allting var bara vi vi vi. Patetiskt förstås, jag lämnade bort hela min ungdom åt honom. Vi hade en s.k summer of love som han uttryckte det, han skrev fina texter om mig och hur han beundrade mig i alla steg jag tog. Jag blev alldeles förblindad av de fina sakerna och glömde helt bort att han var elak. Att han lät sjukdomen ta över, att han manipulerade mig och mitt unga tonårshjärta.

När jag åkte hem efter en helg hos honom var jag helt förkrossad för jag visste aldrig var jag hade honom. Jag visste inte om vi skulle vara ett par när jag kom tillbaka, jag visste inte om han menade vad han sa, jag visste ingenting. Han berättade ingenting. Jag skolkade från skolan för att åka hem till honom, trodde kanske att det var så man var spontan och rolig och mysig. Hoppades att om jag bara var sån som i filmen och musiken skulle han äntligen öppna sig, han skulle låta mig bli en del av allt det där mörka. Men han byggde upp muren ytterligare, tog ett steg bakåt och jag följde efter som en trogen hund.

Men ingenting hände och en dag lämnade han mig. Tung vit snö föll över hustaken, och han tittade ut genom fönstret. Han sa: jag kan inte mer, inget kan göra mig glad. Och sen var jag ensam. Hela min värld föll samman, hur kunde han!? 
Jag trodde aldrig jag skulle gå med ryggen rak ur det här. Svartsjuka och sömnlösa nätter rev sönder mig inuti, jag var som besatt. Jag grät när jag vaknade och jag grät när jag somnade. Jag litade inte på någon för jag trodde att alla skulle lämna mig ensam vid strandens kant precis som han gjorde. Mörkt tungt vatten sköljde över mig och fyllde mina lungor, och utanför mörkret stod hela världen och pekade, de skrattade för jag inte förstod.

Det tog ett par år innan jag blev återställd, jag är det inte än. Jag har lämnat den där förlorade ungdomen bakom mig, jag har kommit mina vänner nära igen och glidit ifrån andra. Jag lärde mig hur man värderar saker och ting, jag lärde mig vad som gör mig glad och vad som gör mig ledsen. Och sen nästan exakt på dagen 3 år efter att jag sålt mitt tonårshjärta sålde jag det igen.

Jag var tillbaka i den här staden som hade gjort mig så illa, och vi krockade med varandra utanför en bankomat. Sen fick jag en öl och hans egna öl spillde han över hela min klänning. Det klibbade av billig öl längs mina ben men jag tänkte inte på det, jag tänkte ingenting alls. Jag förlorade mig själv i hans skratt, försvann in i en värld jag aldrig trodde jag skulle få uppleva igen. Det kändes som om hela världen förvandlades från en plats till en möjlighet.

Nu har vi varit med varandra i över ett halvår. Han älskar mina dåliga vanor, min dubbelhaka och mitt fula skratt. Jag växer i mig själv varje dag, jag lär mig lita på människor, jag står upp för vad jag tror på och säger ifrån när någon gör mig ledsen. Ingen ska nånsin trampa mig på tårna igen, och bredvid mig går han hela tiden. Han säger, du är en på miljonen och jag är så glad över det här. När vi träffar någon han känner presenterar han mig stolt, och sen ler han.
Det är helt nytt för mig, att någon älskar mig såhär. Ibland tappar jag bort mig själv men han leder mig alltid rätt igen.

Det slår mig hur livet kan ändras på en sekund. Det var den där sekunden i december för två år sedan, och det var den där sekunden i början av maj. Livet har gjort sådana vändningar att jag knappt hinner med att tänka. Jag levde i ett svart dunkel, och ett år var bara i periferin, utom räckhåll. Jag visste inte vem jag var och jag vågade ingenting.

Idag är jag världens starkaste människa. Det skrämmer mig när jag tänker på hur många som lever i ett dåligt förhållande och inte vågar ta sig ur det pga trygghet och rädsla för att bli ensam. Det gör mig upprörd att människor är rädda för att stå upp för vad dom tycker och för människor som inte klarar av att ta emot kritik. Vad är det som tvingar en människa till osäkerheten och avsaknaden av självförtroende?
Nu är jag äntligen den personen jag alltid velat vara och jag känner mig starkare än jag nånsin gjort. Han är det viktigaste som hänt i hela mitt liv.