att förvandla världen till en god plats
Bakom mig kan det då ibland bli kö. En del är stressade så att luggen har åkt ner framför ögonen. Andra visar hur lång tid jag tar på mig genom att byta ben och istället lägga sin kropstyngd på vänster. Eller höger. Med denna handling blir jag ofta lite stressad. Så jag kanske glömmer att vända ett mjölkpaket rätt. Då blir jag svettig på överläppen. Nu kanske kassörskan får axelbesvär, tänker jag. Sen hafsar jag upp resterande varor på bandet. Allt pga stressen. Jag känner hur min välgärning blev ett illdåd.
Slutligen är det dags att packa ner i påsen. Då är det viktigt att ha de kantiga varorna i botten. På så vis får man plats med mer. Därför är det också viktigt att packa upp på bandet i rätt ordning från första början. Annars får man vänta tills dom rullat fram till en. Då kan det ta så lång tid att personen som stod bakom personen som stod bakom mig's varor hamnar i mitt fack. Detta vore katastrofalt i stressammanhang.
-
När jag åker pendeltåg lägger jag ibland min väska eller mina vantar på sätet bredvid. Trots att det är mycket folk på tåget, och nån kanske redan står upp. Dumma mig. Egoistiska mig.
Men sen kommer någon som ser ensam ut. Exempelvis en tjock människa. (Av någon outsäglig anledning tror jag att alla tjocka människor är ledsna och olyckliga). Hur som helst plockar jag då genast bort mina dyrbara ägodelar från sätet och ger ett varmt leende. Hur falskt som helst, men bara för att dom inte ska känna sig utanför. Oturligt nog är ibland en människa så tjock att jag måste lyfta min lilla rumpa och hoppa in närmare fönstret, så våra armar inte ska flätas samman. När denna handling är genomförd vågar jag inte ens titta på min säteskompis. Tror att hon eller han ska gråta av ensamhet och skam över sin kroppshydda. Som att dom inte ens kan sitta bredvid en främling utan att vara i vägen.
Men är man tjock så är man ju lite i vägen. Så är det ju. Ibland är jag verkligen hemsk. Och dag efter dag tycker jag detta är en god gärning.
Tänk om jag bara skulle sluta med dom här meningslösheterna. Låta kassörskan få ont i sin axel och istället spara in 15 sekunder åt mannen med den stressade luggen bakom. Då hinner han kanske hem innan järnvägsbommarna slår igen och kan på så vis överraska sin fru med hemlagad paj innan hon kommer hem. Men hur går det då för kassörskan? Är en kärleksfull handling viktigare än en i längden fysisk god handling?
Tänk om jag skulle undvika mitt fula leende åt den där tjocke och låta honom stå. Envist pilla på min väska för att visa; jag vill sitta själv minsann. Tänk om jag skulle låta honom stå upp hela resan istället. Träna upp sin benmuskelatur. Genom detta få honom att orka gå längre promenader och slutligen kan han springa bort fläsket och sedan nöjd sitta bredvid mig utan falska leenden. Men tänk om han å andra sidan sliter sönder sina knän och hamnar i rullstol, bara för jag inte erbjöd min väskas plats.
Jag vet ju egentligen att man förvandlar världen till en god plats med vänlighet. Men kan man vara vän med alla? Isåfall kanske jag borde ringa upp min gamla samhällskunskaplärare och säga, hej förlåt för jag inte förstod nåt på dina lektioner så du kallade mig dum i huvet inför alla, du kanske bara hade mött en elak person på bussen innan mig.
Hur i helvete förvandlar man världen till en god plats? Jag blir så rädd när jag inte hittar någon lösning, och ingen annan gör det heller. Så jag fortsätter vända streckkoden rätt och erbjuda tjocka människor min väskas plats på tåget. Allt för att förvandla världen till en god plats. Min värld.
skriven
Fortsätt packa upp varorna rätt! Folk som är stressade behöver någon som saktar ner deras värld lite. Och alla tjocka är så klart inte olyckliga men alla (tjocka och smala) blir väl glada för att bli erbjudna en plats? Heja =)