hur popmusiken blev en del av mig
Det var en varm sommar en gång när jag var tillräckligt ung för att fortfarande tycka att tälta på baksidan var ett äventyr, men tillräckligt gammal för att prata om kärlek och för första gången raka mina ben. Storebror lyssnade på Kents nya skiva i sitt rum. B-sidor. Två låtar på repeat, Chans, och Utan dina Andetag. Sen satt de bara där, som ett nyskapat nätverk bland nervtrådarna i min växande identitet. Låtarna.
Jag spelade in dom på kasettband och lyssnade på väg till skolan. Och efter det hände nånting. Plötsligt fick musiken en sån stor betydelse. Känslan av att lyssna på nån annans ord om min situation etsade sig fast som en järnklo. Störst av allt var känslan: tror du att kärlek är som sångerna vi hör?
Jag var på min livs första konsert när jag var trettion eller fjorton år. Kent spelade i Norrköping. Sen fanns ingen återvändo. Popen fyllde mitt hjärta, jag ville göra uppror.
Från Kent förflyttade jag mig till Thåström. Han sjöng om staten och kapitalets fula knep för att smussla till sig arbetarklassens pengar och jag förstod direkt vems sida jag var på. Thåströms.
Sen blev jag ihop med en musiker. Han sjöng i ett band, eller om det var flera stycken. Anarkist var han visst också, ville låsa portarna för banken, skapa ett kaotiskt samhälle bara för att visa nånting. På kvällarna spelade han gitarr för mig och vi lyssnade på Social Distortion. Han blev givetvis kär i en tjej som hade dubbelt så stort musikintresse som jag men vi fortsatte vara tillsammans ändå. Han bar ett J. Lindeberg bälte upp och ner för att visa att de rika jävlarna var idioter och jag älskade hans uppror. Jag klippte sönder mina diesel jeans och slängde min fejkade Von Dutch t-shirt. Jag tror att kärlek är som sångerna jag hör.
På skolrasten fylldes mina tonårsöron med Nina Rochelle. De sjöng "jag ska aldrig sticka ut hakan, jag ska aldrig göra mig märkvärdig över sånt som jag saknar".
Jag lämnade musikern, blev tillsammans med en mer likasinnad. Vi lyssnade på smiths i hans sovrum och sjöng "if a doubledecker bus crashes into us, to die by your side is such a heavenly way to die".
Varje dag var en ny själslig upplevelse när jag insåg vad musiken kunde ge mig. Jag fann den svenska popen. [ingenting], Lasse Lindh, Hellström, Winnerbäck, TAW, Lundell, Jakob Hellman, Kristian Anttila. De bara forsade in. "..och nånstans där så blev jag den jag är nu."
Jag hatade det svenska samhället. Kent sjöng i låten Sverige att allting är som det alltid varit. Vi skålar för en midsommar till, som om tiden stått still. Winnerbäck sjöng i Du gamla fria nord: "okej stan är lugn nu, nu kan ni låta era söta vita barn springa omkring".
Jag älskade alla som reste sig upp och sa ifrån. En åsikt var alltid en åsikt och jag ville vara del av nånting större. Förändringen och upproret, men jag blev en del av popmusiken. Genom att citera mina husgudar blev jag den jag är idag. Det var såhär popmusiken blev en del av mig. "för vad vore jag, utan dina andetag?"
skriven
fan så bra du är britta. alltid. men detta var i en annan liga. hur fint och bra som helst.