mitt liv som film.
Jag var nog runt 12 år när jag såg den första gången. Som förstenad satt jag framför tvn, slickade mig om läpparna i ren upphetsning, herregud, tänk om det är såhär livet ser ut?
Jag blev paranoid. Trodde att samma sak skedde runtomkring mig. Försökte memorera alla ansikten jag mötte för att se om jag mötte dom i exakt samma situation, exakt samma tid dagen efter. Sen lugnade jag ner mig. Jag förstod att självklart är det ingen som filmar alla steg jag tar.
Jag lyssnade på Brimful och Asha på min nya mp3-spelare på väg till skolan. En sån låt som slår i takt med ens fotsteg, precis som i Pretty Woman filmen. Och plötsligt var jag där igen. Under ca 3 minuter blev mitt liv en film. Så jag sträckte på ryggen och gick med självsäkra steg dom där 500 meterna till tåget. Försökte uppleva hur Pretty Woman kände sig. Gick i takt med musiken och såg lycklig ut. Precis som på film.
Senare skulle filmen komma att ha en sån stor betydelse för mig. Jag började tro att kärleksfilmerna var precis som verkligheten. Byggde förhållanden efter "dagboken, jag sökte dig och fann mitt hjärta".
På fullaste allvar trodde jag verkligheten såg ut så. Att man dansade i månskenet och låg på gatorna för att titta när stoppljusen växlade färg. Från rött till gult till grönt till gult till rött.
Så jag byggde upp ett förhållande i tron på att det är sådär det ska vara. Men det är ju inte så. Jag förstod det aldrig. Du blir alldeles för mycket, sa han och lämnade mig. Jag förstod inte alls vad som var fel.
När jag fylls av lycka drabbas jag av filmkänslan igen. Jag kan sitta på ett tåg på väg hem från en fantastisk dag med min syster, eller i bilen tillsammans med min pojkvän. Då sköljer den över mig. Griper tag i mig som en bådande ångest. Filmångesten. Jag kan titta ut genom fönstret, kanske spelar dom Purple Rain på radion och jag följer regndropparnas frenetiska jagande på rutan. Det är så mörkt ute att mitt ansikte speglas mot rutan. Då, precis i den ögonblicket, då kommer den. Känslan jag inte rår på. Dödsångesten.
Även om filmen i regel har ett lyckligt slut måste den ha en dramatisk mitt.
Så, ångesten infaller. Jag inbillar mig hur en lastbil rammar min bil. Spränger sönder rutan, förarsätet, dörren. Och ur eld och lågor vaknar man upp. Bredvid ligger förälder/pojkvän/syster/bror/bästa vän, blodig av dödsfallet och känslan av övergivenhet och skuld blir total. Tänk om jag åkt 5 minuter senare, tänk om jag tagit ett annat tåg, tänk om tänk om tänk om.
På 3 sekunder förändras hela ens liv, bara för man unnade sig lyckan.
Allt började med The Truman Show.
Nu är alla filmer verkliga för mig, och mitt liv blev en film i samma sekund. Trots att jag så många gånger under dödsångesten fått det bevisat för mig att det inte kommer ske nån lastbilsolycka eller urspårning av tåget så kan jag inte låta bli att tänka på det. Viktigast av allt för att upplevelsen ska bli total är musiken. Den kan vara lycklig eller olycklig, handla om saker man är stolt över eller saker man aldrig gjorde. Huvudsaken är att den fyller mig. Sen gör omvärlden resten. jag fick chansen du gav mig chansen men nu är det försent (Ur Kent - Chans).
- Pang.
Jag är livrädd att förlora allting jag bryr mig om. Jag är livrädd för döden och jag är livrädd för att bli för upprymd av lycka. Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö.
Och allting började med The Truman Show. Det var så jag trodde mitt liv förvandlades till en film.
