att vara rädd för döden
När jag kom hem på kvällen var överdraget på fotöljen borta. Jag tänkte aldrig på att de ihärdiga skallen var borta likaså. Så jag satte mig ner och sen fick jag beskedet. Jag kommer ihåg hur jag försökte titta efter något genom vardagsrumsfönstret men där fanns bara totalt mörker. Jag sa aldrig hej då, och på natten grät jag över just den tanken. Jag hann aldrig säga hej då.
Nästa dödsfall kom 11 år senare. Våran "ordets man" försvann från oss. Ordets man, min farfar hade förmågan att informera, diskutera, lära ut. Han var ordets man. Cancer i tungan. Vilket jävla öde för en man som under alla år berättat för oss. Orättvisor drabbar kanske den man minst anar. Sjukdomsbeskedet kom på sommaren. Jag kommer inte ihåg vad som sades, jag kommer inte ihåg vilka som var i samma rum, men jag kommer ihåg hur jag återigen föll med blicken genom fönstret för att söka en annan värld. Jag möttes av cyklande barn. En mamma i bikinöverdel och ett gråtande barn i handduk över axeln. Ingen kunde se hur min starka pappa gick i tusen bitar, ingen såg hur vi raserade innaför väggarna. Jag själv hade på mig en gul klänning. Jag minns allting utom beskedet.
På begravningen var det bara vi. Det var så det skulle vara. Det var en novemberdag. Blask och mulet. Farmor beklagade sig över att inte solen lyste. Jag tittade ner i psalmboken och sjöng där rosor aldrig dör. Vi satte oss i långbord, vad skulle vi säga? Orden försvann och farmor tittade ut genom fönstret. Hon sa något, och för ett ögonblick strålade solen över hela hennes gråa ansikte som speglades av den oändliga sorgen, och sen försvann den igen. Inte ens en glipa mellan dom tunga gråa molnen. Och farmor sa att hon visste nu.
Ett år senare var nästa kämpe på pallen för att tacka för sig. Mormor var på sätt och vis en ordets kvinna. Hon sjöng och skrev rim, hon presenterade och imponerade. Hon gjorde alla i sin närhet glada och berörda. Jag minns henne som så fantastisk levnadsglad, men också med alla dessa sår på benen och skorpor på armarna. Hon berättade vad alla ärr kom ifrån. Världens mest envisa människa var hon. Så många turer som gjordes längs de vita korridorerna, så många operationer, så många besvär och inga klagomål.
Och så en dag gav hon bara upp. Det fanns ingen ork kvar, det var så mycket som hon hann streta emot under sitt långa liv att det till slut bara tog stopp. Jag stod vid sängkanten och såg henne vidga munnen som en fågelunge. Jag sa till henne att vi är stolta över hennes kämparglöd och att ingen klandrar vår odödlige mormor för kroppen gav upp. Så smackade hon med läpparna och jag tänkte: det räcker så.
Jag kom på mig själv när jag stod på tröskeln in till kyrkans väldiga valv att jag blivit rädd för döden. Jag har blivit rädd för vart den tar oss och rädd för vem den väljer. Sen gick jag in till tonerna av en dov orgel och kyrkklockor som slog bakom öronen. Jag sög in varenda ord och tillbaka mot mig ekade min idols geniala ord;
"Jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö"
En kista i mänsklig storlek hissas ner under jorden för att aldrig mer få finnas. Förmultnas och raderas. Man tittar på kort, man minns, men det kommer aldrig tillbaka. Man förlorar striden mot odödligheten och rättvisan.
Det skrämmer mig hur lätt saker kan ryckas ifrån en. Vi gick förbi en gravsten med en fotbollsspelare på. Mördad. Tjugo år. Midsommarfirande och lycklig, och slutligen mördad. Det är så skrämmande att det värker.
Jag kan acceptera en gammal människas bortgång. Jag kan acceptera döden och jag kan acceptera sjukdom. Men jag förstår inte vem som skapar detta urval, en frisk försvinner före en sjuk, en ung före en gammal. Ett barn innan det fått andas och en annan lever i etthundratio år. Jag förstår att man står maktlös inför döden och dess val, jag förstår att det är livet som leker med oss.
Och jag tänker på Alf Henriksson.
Han skrev: Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer
Jag har lärt mig att det tas och att det ges. Jag har underbara syskonbarn som fått komma samtidigt som en annan försvunnit. För att återställa balansen. Återupphålla det naturliga ledet som skapades åt oss.
Jag har lärt mig att man måste välkomna en person till livet men man måste också ta farväl. Det är det som får oss att acceptera och gå vidare.
Ibland blir världen aldrig densamma mer. Vi måste våga be om ursäkt och leva i lättja och vänskap. Snart försvinner nån och man fick så mycket osagt och ogjort. Vi måste tänka på hur vi vill att våra liv ska kommas ihåg. Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö. Tack.
skriven
blir aldeles tårögd, så himla duktig du är på att skriva brittis<3