britta storm

4 oktober 2007, jag satt i telefonen och plötsligt kom min mamma in med en lysande mobiltelefon. Min storasyster Emma hade fått en dotter, Lova Wallin. Hon låg där och andades liv. Jag blev så stolt över min syster som tagit sig igenom allt det här och jag gick ner till närbutiken för att handla kanelbullar. Det var kanalbullens dag och vi var tvugna att fira.
En vecka senare fick jag träffa henne på riktigt. Jag var så stolt att jag grät och Lova var liten som en ärta. Hon syntes knappt under filten men jag hade aldrig sett något så vackert i hela mitt liv. Hela mitt mosterhjärta sprack i tusen bitar, jag tror det måste ha synts genom varenda fönster i hemmet hur jag lyste av beundran.

Jag vet att jag var osäker med barn. Jag var osäker på ansvar och jag var osäker på hantering. Jag vet inte om jag helt enkelt ogillade barn till och med. Jag kom på mig själv i situationer med främmande barn att backa undan, jag visste inte hur man pratade med dom och det byggde på osökerheten ytterligare.
Men sen blev jag moster. Idag är Lova 2 år och världens mest fantastiska tjej. Jag är livrädd för att nånting ska hända henne, i en värld som är grym som denna. Allting oroar mig, och det räcker att läsa i tidningen om barn som rövas bort och försvinner eller utnyttjas. Jag spricker, ingenting får hända min lilla tjej.

11 januari 2009. Storasyster Lina föder en son. Vi satt i köket, och pappa kunde inte sluta le. Han tittade och tittade på en bild genom telefonen. han läste gramtalen och de ynka cm som denna kille sträckte sig över marken. Vi var stolta allesammans. Lina är världens starkaste kvinna, hon kan gå igenom allting.
Han var precis lika liten han. Man glömmer så fort hur små dom är. Huvudet faller i händerna på en och man kan inte förstå hur mycket som händer i den minimala kroppen. Jag kan inte uttrycka all glädje och värme som det ger mig att se Lukas springa omkring i vardagsrummet och morra åt fiskarna.
Och rädslan utvecklas hela tiden. Ingenting får hända mina systrars fina barn, jag älskar dom så jag tappar orden. Det är fantastiskt att känna deras tunga kroppar bli tunga av trötthet i ens famn.

27 augusti 2009. Jag stod och knäckte fönsterbläck i en svettig verkstad. Och så bilden i mobiltelefonen. Jag har blivit moster, skrek jag och tappade bort tid och rum. Emil var Annas tillskott. Han var fantastisk. Vi hälsade på och återigen förundras jag över styrkan hos mina systrar, jag förundras av viljan, jag förundras över hur dom kan skapa något så fantastiskt. En ny liten ärta, en ny stark kille att bygga upp våran systerskara med. Han är fortfarande så liten och utvecklas varje dag. Jag älskar att följa alla stegen, utvecklingen. han rapar och kräks och bajsar och dreglar. För 3 år sen hade jag avskytt blotta tanken, men istället är jag nu stolt över att någonting i min syster har skapat någonting så fruktansvärt levande som till och med kan bajsa själv.

Jag kommer på mig själv med att: jag älskar barn.
Mina systrar har gjort mig så fruktansvärt stolt och jag har fått växa i deras fotspår. Vi har haft medgångar och motgångar allesammans av oss, men vi har haft styrkan att klara av allting. Och nu står vi allesammans vid en punkt där vuxenlivet har fått spela in sin roll. Jag är yngst, men vi är äntligen jämnåriga.
Igen måste jag säga det, jag är så stolt. Jag är stolt över mina systrar och jag är stolt över deras män. Jag är stolt över min syster som gått igenom så fruktansvärt mycket men som ändå håller huvet högt. Jag är stolt över min bror som går sin egen väg, han är så fruktansvärt omtyckt och han är ju min stålbrorsa sen jag var liten.
Min släkt är full av hjältar, decennier av slit. Brustna hjärtan trötta leder, deras stolthet bar mig hit. Så sjunger dom, mina husgudar. Ingenting har någonsin varit mer rätt än just det. jag längtar efter att få göra dom lika stolta som de gjort mig.

Imorse, 8 mars 2010 blev jag moster igen. Mitt mosterhjärta bankar hårdare och jag älskar Lina som är sån jävla superkvinna. Tänk, snart ska jag få träffa en ny ärta.

Ni är mina stora hjältar, alla syskon.