om djävulen
Jag var i stockholm när jag fick första beskedet om hur det bombats i Norges huvudstad Oslo. Vi satt på en uteservering och drack en öl. Tyckte livet var gott. Hälsade på vänner, åt god mat. Lät solen värma ansiktet på ett sätt som solen bara kan värma en dag i slutet av juli. Fullständigt ovetande om vad som kan hända i ett grannland som är så likt vårat eget. Ovetande inför den stora ondskan som finns likväl i en vit man som i en mörk.
För av någon lustig anledning så tycks det alltid vara de mörka mustaschprydda männen som får symbolisera ondskan. Det var vad vi trodde iallafall. Vad media visat oss. Bin laden och Hussein. Två namn som fått en hedersplats på ondskans vägg föralltid.
Nu ska han få hänga på väggen tillsammans med dessa tyranner. Denna Anders med Usama och Saddam.
När vi satt där och smuttade på våran kalla öl i solen blev vi plötsligt informerade om en skottlossning. På en ö. En ö full av barn, majoriteten yngre än mig själv, men med mina åsikter.
Och ett obehagligt sus växte sig långsamt större innanför mina revben. Det var som att hjärtat ville brista. För det var så hemskt att i detta informativa samhälle få updatering efter updatering direkt i mobiltelefonen med en dödssiffra som aldrig ville ta slut.
Massakern på Utöya har påverkat det lilla landet Norge föralltid. Skakat om, rört upp, förstört. Alla dessa barn som fått sina liv förstörda, som idag, 9 månader senare, fortfarande inte kan leva ett vanligt liv. Som aldrig kommer få upprättelse eller förstå varför det här skulle hända just dom.
Jag minns skarpa bilder från nyheterna där skräckslagna och modiga barn och ungdomar tillsammans flydde ut i havet utan någonstans att gömma sig. Hur djävulen stod på strandkanten och njöt.
För djävulen känner ingen dårskap eller empati i sina handlingar.
Idag, nio månader senare inleddes rättegången som ska ge alla dessa barn och familjer upprättelse. Djävulen gick rakt in, log och gav de allesammans en högerexstrem hälsning. Sen sa han att han handlat i nödvärn.
Det gör så ont i mig. Att han bara kan skratta alla dessa förstörda liv rakt upp i ansiktet. Spotta på dom igen. Påminna dessa barn om hur hans kulor var tillverkade på det vis att de splittrades i kroppen för att göra mest skada. Han säger att det enda han ångrar är att han inte lyckades döda fler. Sen gråter han en skvätt när hans manifestfilm på tolv minuter spelas upp.
Det rycker i varenda artär i kroppen på mig. Jag, som så många andra, vill ge denna man(?) ett öde som man annars inte tycker någon förtjänar. Han skapar ett hat hos oss som vi aldrig upplevt innan. Som man aldrig trodde man skulle känna. Han är livsfarlig. Och nu har jag för första gången hört hans röst.
Att höra djävulen tala var en upplevelse som kändes utanför denna värld.
All styrka och mod till er som kämpar för rättvisan i kampen mot gott och ont.
skriven
kunde inte låta bli att låna texten, hoppas det är okej?
du träffar så rätt! & min kropp ryser av bara åtanke av hur stark ondskans kraft kan vara...