du och jag döden
Jocke Berg sjunger;
jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö.
Det är en fantastiskt vacker fras, men så är det inte. Jag är inte rädd för varken liv eller död. Men jag tänker på det. Väldigt mycket. Och jag vet egentligen inte varför. Hur mycket jag än försöker kan jag inte komma på hur det börjat. Jag vet faktiskt inte ens om det har något som helst samband med att jag varit allvarligt sjuk eller om det har kommit för jag läser nyheterna. Nyheterna kan få vem som helst att tänka på döden. Ena dagen tänker man "det händer inte här, inte mig" och sen är det precis det som händer.
Fast det är inte mord jag tänker på. Inte våldtäkter. Inte hat, inte något sådant alls.
Jag tänker bara på döden i sin fulla enkelhet.
I Alex Schulmans bok Skynda att älska (den fantastiska kärleksförklaringen till hans döda far) står det mycket om just dödsångest. Hans pappa led något fruktansvärt av det tydligen. I ett exempel handlar det om den andra, inte den första, mannen på månen Buzz Aldrin. Han ska ha sagt något i stil med att människan bara tilldelas ett visst antal hjärtslag.
Detta satte käppar i hjärnan på pappa schulman och ledde till att han slutade med allt som kunde påverka hjärtat fysiskt. Bara för att spara på sina hjärtslag.
Jag tycker tanken är oerhört fin. Viljan om att vilja leva så mycket att man räknar och sparar ihop sina egna hjärtslag. Samtidigt som det måste gett sån fruktansvärd ångest att se hela ens liv som en nedräkning.
För mig handlar tankarna om döden inte om något sådant alls. Det är väldigt enkelt egentligen. Jag tänker mig helt enkelt vara huvudrollen i en bedårande film. Om kärlek och lycka och sorg och bearbetning.
Musiken ska helst vara inblandad för att känslan ska nå sitt klimax.
Jag lyssnar på musik som fyller hela min själ med ett sådant lyckorus att jag knappt tycker det är möjligt. Sen korsar jag vägen, tittar bara åt höger och PANG. Bil från vänster. Blod, krossad skalle, hörlurar som dånar ut ett klassiskt stycke, beach boys eller det finaste av kent. Människor som hopar sig, och hur jag ser allt detta ovanifrån. Gästspelare i min egen film. En sorts bekräftelse om att folk bryr sig och engagerar sig.
Samma sak när jag åker bil. En frontalkrock och när jag från ovan beskådar eld och blod så hör jag från en fullt fungerande stereo i bilen hur art garfunkel spelar, hur a whiter shade of pale överröstar brandbilar och ambulanser, eller kanske så hör jag bara det fantastiska fågelkvittret från introt på Håkan Hellströms tolkning av låten Trubbel.
Det måste vara ett bra soundtrack när jag dör. Jag skulle vända mig i graven tills kistan välter om jag inte fick mitt eget soundtrack. Jag måste dö som en filmstjärna.
Döden måste vara lika vackert som livet.
