om att växa upp
Jag förstår nu att det är såhär. Jag är jag.
När jag tänker tillbaka minns jag de flesta av de gånger som jag hatat att vara jag mer än någonting annat.
Jag har hatat att jag varit tjej, att jag varit tjock, att jag varit ful och att jag varit blyg.
När jag var nio år hade jag bara killkompisar. Vi spelade bandy utanför mitt hus, ja och alla killarna.
Sen cyklade vi på varsin liten bmx cykel i motorcrossbanan i skogen, och på kvällarna lekte vi kurragömma. Sommarloven var magiska. Vi gjorde om gatan utanför till motorväg där man fick cykla precis hur snabbt man ville när vi var poliser och tjuvar. Solen värmde våra barfotafötter. Mammorna bjöd på saft och vi hade sandkorn under naglarna.
Men så en dag satt en lapp i korridoren på vårat lågstadie. Det skulle annordnas skolhockey. Hockey för pojkar vid en ålder av nio år.
Och där, just i det ögonblicket, blev jag ensam. Jag minns känslan så väl, för plötsligt gjorde sig livet påmint och självklart. Jag är inte som dom. Jag är ingen kille och jag kommer aldrig få spela hockey med dom. Jag hatade att vara jag så oerhört mycket. Jag hatade att vara tjej. Jag hatade så mycket att jag slutade spela bandy. För plötsligt var allihopa tre nivåer duktigare, de kunde andra regler, de ville spela en helt annan sport än jag var van vid. Jag blev ovan och obekväm. Rädd för hur enkelt det är att mista det man tycker om mest.
Mina bästa kompisar började hockeyhögstadie och jag blev kvinna. Jag blev pubertal och fet. Min jeansjacka jag köpte inför skolstarten passade egentligen inte en endaste gång, jag kunde inte sova på mage längre för ut från min kropp växte ömmande bröst. Jag insåg redan första dagen att jag var tvungen att anpassa mig, bli en av tjejerna. Vara kvinna. hela min kropp skrek ju och visade att det var dags.
Så jag blev kvinna. Jag hade tajta jeans och åtsittande tshirtar och mascara. Jag plattade håret och tuggade tuggummi. Jag trodde jag blev vuxen så snabbt. Jag drack sprit och träffade killar. Sög in magen och sträckte på halsen. Jag var obekväm och min mage hängde över mina tajta jeans men jag såg iallafall ut som man skulle. Hur dåligt jag än mådde över den där förbaskade magen och de där tajta jeansen.
Sen lärde jag mig att acceptera att jag blev mullig. För det var jag, är jag.
Allting gick så fort, och jag hatade att kläderna växte ur så snabbt. Att jag fick höfter och bröst och en stor rumpa. Jag kände mig som en ladugård till storleken, och ingen annan var ju som jag!
Jag undvek speglar och överlevde på det klassiska "jag kan skratta på min egen bekostnad" tricket.
Idag går jag bara klädd i klänning.
När jag var sexton år började jag gymnasiet. Jag gick på byggprogrammet och hade inga kompisar. I klassrummet kallade dom mig för Britta fitta precis tillräckligt högt för att jag skulle höra, och tillräckligt lågt för att läraren skulle kunna låtstas som hon inte hörde. Jag hatade det. Jag hatade allihopa.
Jag gick genom de långa korridorerna och väntade på mina kompisar på handelsprogrammet. Kanske kunde jag äta med dem, kanske hade de rast samtidigt som jag. Kanske kunde de stilla mitt tunga hjärtas slag.
Mitt självförtroende försvann in i de citrongula väggarna.
Och jag blev blyg.
Att vara blyg har alltid varit en stor rädsla för mig.
För jag vet hur orsäkert man handlar, jag har sett det. Hur blicken flackar hos de blyga. De är ett eget folk, ett folk att tycka synd om.
Jag var tyst hela gymnasiet. Åtminstone skrev jag det i mina dagböcker. Att skriva negativa saker om sig själv i sin dagbok precis innan man ska sova varje natt är ett grymt självplågeri. Att sedan ställa sig framför spegeln, ta tag i magen och säga till sig själv "prata idag tjockis" är inte heller något att rekomendera. Och inte ens när jag tvingade mig själv att prata blev det någon ordentlig förändring, för då var det ju redan försent. Jag sumpade alla mina chanser när jag inte gav mig själv tjugo sekunder oumbärligt mod. Det var ingen som väntade på mig när vi skulle åka spårvagn, så jag gick istället. Fick det att se ut som ett eget val. Levde mig igenom en alldeles egenordnad ensamhet. Och kanske var det precis vad jag ville också. Vara ensam alltså.
Häromdagen tänkte jag på allt det här. På självförtroende och ångesten. Rädsla och krav.
Jag tänkte att, om det inte varit svårt skulle jag aldrig hittat hit där jag är idag. Vägen har varit krokig och svår, snårig och mörk. Men givetvis lärorik, regnbågefärgad och fantastisk också.
Idag är jag stolt över att alla mina beslut jag tagit har jag fattat alldeles ensam. När jag gick längs de citrongula korridorerna som jag hatade så pass, och hela tiden visste att jag ändå var på rätt ställe. Att jag gick en utbildning som jag valt efter mina egna förmådgor.
Jag har aldrig låtit mig påverkats av någon, inte gjort någon annans val. Om det inte är självförtroende så vet jag inte vad självförtroende är. För att våga, är det modigaste en människa kan göra. Annars är man bara en liten lort.
Jag är ingen lort. Jag är jag. Jag lärde mig vara själv, men jag var egentligen aldrig ensam.
Jag är så bra som jag kan bli. Svårare är det inte. Eller svårare behöver det inte vara.
skriven
Gud va bra skrivet Britta!