måndagstexten, ett återbesök (en lördag)
Det är mitten av augusti och sommaren är sen länge förbi. Jag har blivit en sån person nu. Som tycker att sommaren tar slut i mitten av juli. För den sakens skull vill jag inte kalla mig pessimist. Jag ser alltid glaset som halvfullt nämligen, och vad jag lärt mig genom år av floskler och facebookanalyser så är det just en sån sak som avgör om man är pessimist eller optimist.
Men det har faktiskt hänt något med mig på riktigt. Jag är ju så oerhört gammal nu (hela 27 år) så jag antar att jag har rätt att vara nostalgisk och sentimental? För det är jag. Jag ser ofta tillbaka på min barndom. Jag minns den som oerhört lycklig. Jag tänker på sommarkvällar, höstkvällar, vinterkvällar och vårkvällar. Hur vi låg i snödrivor under stjärnorna, röda om kinderna efter att ha byggt snögrottor hela dagen och nu vilar med månen och ett ljus i en snölykta. Jag minns hur vi sopade undan gruset på gatan så vi kunde spela landhockey, ljudet av bandymålens stål som släpades över asfalt. Lövtappet på hösten när vi klättrade i träd, inhandlandet av nya höst och vinterkläder. Sommarnätterna när vi tältade på baksidan, cyklade till lillsjön, lekte dunken med alla barnen på gatan oavsett ålder.
I mitt huvud är det en sån problemfri period i mitt liv, och jag tror att jag är i en ny problemfri period i mitt liv. Det kanske är klyschigt att säga så, men just nu är allting så lugnt och stilla i min själ. Jag ställer inga orimliga krav på mig själv, låter mig inte stressas. Kramar de jag vill krama, minglar med de jag vill mingla, älskar de jag vill älska. Ursäktar mig inte, låter inte folk trampa på mig. Gör mig allvarlig och lättsam. Hittar mitt jag.
Det är ett annat liv nu, vi är så vuxna. Vi är nära trettio, både plus och minus. Vi pratar om andra saker än då, vi tycker om annan mat. Men vi växer tillsammans, och just det är det finaste av allt.
Jag oroar mig inte speciellt mycket för framtiden, jag har likställt mig sedan länge att vi alla ska dö och även om jag tänker på döden nästan varje dag så gör jag det på ett annat sätt än för tio år sen när det här började.
Då var jag mest rädd för min egen död. Nu är jag rädd för eran död. Ni som står vid min sida. Att jag ska bli lämnad ensam.
Jag lyssnar på pianoverisionen av Pixies - where's my mind och älskar plötsligt piano helt obeskrivligt mycket. Jag lyssnar på Guldet blev till sand, och älskar plötsligt Peter Jöback ännu mer. Jag lyssnar på The Strokes igen och blir glad, för jag vet att det var dem som ledde mig in i musiken. Jag lyssnar på Broder Daniel och har saknat dem, har saknat upprorskänslan och ivern som växer i mig när jag lyssnar på underground.
I mitt huvud är det en sån problemfri period i mitt liv, och jag tror att jag är i en ny problemfri period i mitt liv. Det kanske är klyschigt att säga så, men just nu är allting så lugnt och stilla i min själ. Jag ställer inga orimliga krav på mig själv, låter mig inte stressas. Kramar de jag vill krama, minglar med de jag vill mingla, älskar de jag vill älska. Ursäktar mig inte, låter inte folk trampa på mig. Gör mig allvarlig och lättsam. Hittar mitt jag.
Det är ett annat liv nu, vi är så vuxna. Vi är nära trettio, både plus och minus. Vi pratar om andra saker än då, vi tycker om annan mat. Men vi växer tillsammans, och just det är det finaste av allt.
Jag oroar mig inte speciellt mycket för framtiden, jag har likställt mig sedan länge att vi alla ska dö och även om jag tänker på döden nästan varje dag så gör jag det på ett annat sätt än för tio år sen när det här började.
Då var jag mest rädd för min egen död. Nu är jag rädd för eran död. Ni som står vid min sida. Att jag ska bli lämnad ensam.
Jag lyssnar på pianoverisionen av Pixies - where's my mind och älskar plötsligt piano helt obeskrivligt mycket. Jag lyssnar på Guldet blev till sand, och älskar plötsligt Peter Jöback ännu mer. Jag lyssnar på The Strokes igen och blir glad, för jag vet att det var dem som ledde mig in i musiken. Jag lyssnar på Broder Daniel och har saknat dem, har saknat upprorskänslan och ivern som växer i mig när jag lyssnar på underground.
Och är det nånting med åldrandet och eventuella förändringar i min personlighet som jag verkligen älskar, så är det att musiken och populärkulturen alltid har behållt den självklara platsen i mig.
I helgen var jag i stockholm på pride, och träffade massor utav nya människor. Det var härligt och längesen och jag älskade den lilla dosen av nytt, även om jag inte längre kräver eller längtar efter att träffa nya människor. Det var härligt att mingla, och en del på festen var födda år 1999. Jag såg på dem och blev sentimental igen, ville prata med dem om popmusik och filmer och serier, men de fattade ingenting. En kort period under kvällen slog den nya kroppsångesten jag får ibland över mig, och jag sa det till bästis. Han överröste mig såklart med positiv feedback (tacksam för det) och jag kom tillslut tillbaka till verkligheten och kunde då försvara mig med att jag åtminstone kände mig smartast bland kidsen.
Sen spelade jag Underground med broder daniel och sa att är det nån låt som borde förknippas med homosexualitet någonsin så är det ju denna. Ni har väl sett fucking åmål?! vrålade jag, men de stirrade på mig med årgång-99 ögon och fattade ingenting. Sen spelade de nån låt med lady gaga igen och fortsatte festa efter mitt märkliga avbrott. Jag kunde inte låta bli att tänka att folk som inte förstår sig på pop är mindre intelligenta, men insåg såklart att det var en jävligt arrogant tanke. Ändå vidhåller jag den.
På söndagen åkte jag hem tidigt. Jag har varit gift i ett år, och det firade vi med mad men-maraton och god mat. Här hemma är vi på precis samma nivå, och jag tycker inte den kommande hösten är jobbig längre. Med honom är ingenting jobbigt alls faktiskt.
I helgen var jag i stockholm på pride, och träffade massor utav nya människor. Det var härligt och längesen och jag älskade den lilla dosen av nytt, även om jag inte längre kräver eller längtar efter att träffa nya människor. Det var härligt att mingla, och en del på festen var födda år 1999. Jag såg på dem och blev sentimental igen, ville prata med dem om popmusik och filmer och serier, men de fattade ingenting. En kort period under kvällen slog den nya kroppsångesten jag får ibland över mig, och jag sa det till bästis. Han överröste mig såklart med positiv feedback (tacksam för det) och jag kom tillslut tillbaka till verkligheten och kunde då försvara mig med att jag åtminstone kände mig smartast bland kidsen.
Sen spelade jag Underground med broder daniel och sa att är det nån låt som borde förknippas med homosexualitet någonsin så är det ju denna. Ni har väl sett fucking åmål?! vrålade jag, men de stirrade på mig med årgång-99 ögon och fattade ingenting. Sen spelade de nån låt med lady gaga igen och fortsatte festa efter mitt märkliga avbrott. Jag kunde inte låta bli att tänka att folk som inte förstår sig på pop är mindre intelligenta, men insåg såklart att det var en jävligt arrogant tanke. Ändå vidhåller jag den.
På söndagen åkte jag hem tidigt. Jag har varit gift i ett år, och det firade vi med mad men-maraton och god mat. Här hemma är vi på precis samma nivå, och jag tycker inte den kommande hösten är jobbig längre. Med honom är ingenting jobbigt alls faktiskt.
