om min stora kärlek
du får behålla den sen
Det var egentligen en dag som alla andra. Jag tyckte livet var hemskt ensamt, skyllde på männen. Älskade att skylla på männen, allting var alltid alla andras fel. Jag åkte till min hjärtekrossarstad för min syster och vår bästa vän bad så vänligt. Jag tog på mig min nya blåa klänning och lockade håret. Trodde kanske att den här kvällen skulle förändra hela mitt liv. Eller så ville jag bara vara uppklädd när jag återigen tappade fotfästet.
Mina fina vänner sa, honom ska du ha! Nej honom ska du ha! Pojkarna stod i deras ögon rad för min skull, men jag såg ingenting. Eller jo, jag såg en kille i halsband ner till naveln, en annan i handväska och en tredje i för tighta jeans. Vad är det som händer? Varför har alla män blivit kvinnor? Lämna mig ifred.
Vi gick därifrån, sjöng säkert en låt med Carola, eller Queen eller så, snavade på våra fötter. Vid bankomaten krockade jag med en lång man i beige rock. Rock! På en ung man. Vid denna tidpunkt tappade jag helt och hållet hoppet om att finna en man någonsin. Jag sa, jag vill inte ha någon alls!
Sen dansade vi. Jag försökte dansa tills hjärtat brast. Men det gick inte. Istället fick jag en kall öl över hela min blåa klänning. Det klibbade fast sig på låren, rann ner i mina vita skor. Här, sa han tafatt. Mannen i den beiga rocken. Plötsligt var han inte alls ful. Inte töntigt alls att ha rock. Hjärtat återfann sin plats när han tog mig i midjan och ledde bort mig till dansgolvet. Sen dansade vi. Och klockan blev stängning och stängning blev torget. Som man gör i småstäder. Jag gick på efterfest hos en tjej och påvägen plockade vi upp rocken. Följ med oss, sjung och dansa och låt månen falla över ditt ansikte i hennes vardagsrum!
Han blandade drinkar åt oss. Vi fick en varsin piggelin som drinkpinne och sen somnade han på soffan. Tills jag väckte honom. Sa, det var hemskt vad hårig du är din lille grek. Sen gick han hem. Mitt hjärta slog i otakt ända tills vi sågs igen.
"oh it's healing bang bang bang.."
En och en halv månad senare satt jag i hans soffa efter viss korrenspondans och mina ögon glittrade. Jag hade alldeles för mycket rouge på mig och i handen höll jag en Sverigeflagga som gått sönder. Det var midsommarafton och han kom med sin brutna stortå på vägen jag trodde jag gick på som en vilsen. Vi hoppade ut i gatan efter en taxi och åkte hem till honom. Så satt jag alltså där i hans soffa, med mina ögon som glittrade och han som stod och vinglade framför mig på golvet. Han log och sa; dansa med mig. Och vi dansade. Tätt tätt hela kvällen, tills vi somnade som små skedar och stora skedar under samma täcke och lät midsommarsolen sjunka över våra bara axlar.
Igår var det ett och ett halvt år sen allt det här hände. Sedan han vände upp och ner på hela min värld, men vände tillbaka den till en mycket bättre sådan.
Hans hår står rakt upp i nacken när han vaknar. Och jag drar mina fingrar genom det innan jag går till jobbet. Ler åt hans trötta ögon, njuter av varje sekund.
Det var kanske meningen redan från början, att det skulle vara han och jag. Allting var så självklart sen han bjöd mig på piggelindrinken i hennes vardagsrum.
Det spelar ingen roll om världen går under utanför vårat fönster. Det spelar ingen roll om regnet sakta övergår till snö eller om mitt hår är tråkigt och formlöst. För hur jag än vänder och vrider på oss, på alla mäjliga sätt att hitta en defekt eller en avvikelse så kan jag inte. Det spelar ingen roll hur världen ibland hånskrattar, för när han går bredvid mig kan jag låta hela världen skratta. Vi rör oss ni står still.
Jag älskar alla hans egenheter. Hur han konstant tvättar händerna så det luktar blåbärstvål i hela badrummet. Hur han varje kväll måste hålla lakanen släta för att kunna sova. Jag älskar hur han placerar ut golvväxter och plastblommor i hela våran fina lägenhet fast det ser bedrövligt ut. Det finns inget jag tycker mer om än när han kommer ut ur duschen med handduken runt höften och håret på ända. Hur han spänner sig framför spegeln när han tror jag inte ser.
Jag vill ha mina händer i hans hela tiden. De blir så små. Hela jag blir liten i hans stora famn. Jag vill kyssa honom, älska honom, leva med honom tills jag inte längre kan andas.
Och jag tänker: om det är möjligt att älska någon mer varje dag, så älskar jag honom lite till varje dag.
Mannen i den beiga rocken.
skriven
fin blogg , allt bra ? :)